Den 16 februari 1820 avslutades ett äventyrligt liv som börjat nära 62 år tidigare i Västergötland. Georg Carl von Döbeln föddes den 20 april 1758 i en släkt av handelsmän och akademiker, men Georg Carl valde en annan bana. Redan som 15 åring tog han värvning vid flottan i Karlskrona. Kring 1780 for han till Paris för att fortsätta sina militära studier inom armén. Han sammanträffade där med Benjamin Franklin, senare president i USA, och var helt bestämd att åka till Amerika för att delta i frihetskriget mot engelskmännen. Men hans planer ändrades och 1783 anlände han till Indien efter ett års sjöresa. Under sin tid i Indien stred han för Frankrike mot engelskmännen som ännu inte etablerat sig som härskare i Indien. Han kvarstod i fransk tjänst till 1788 då han återvände för att delta i det s.k. teaterkriget mot Ryssland. Den 13 juni 1789 sårades han av en gevärskula som träffade honom i pannan. Skadan var allvarlig och han genomgick flera operationer och minst 13 benbitar avlägsnades under de kommande åren, skadan läkte aldrig. Han bar därför ett svart sidenband runt huvudet för att dölja skadan.
Under tiden fram till 1807 befann han sig i Västsverige som officer vid olika regementen. 1807 överflyttades han till Finland och fick året efter befäl över Björneborgarna som under von Döbelns ledning vann uppmärksammande segrar vid Lappo och Jutas 1808. Under vintern 1808/1809 insjuknade von Döbeln och måste stanna i Gävle i flera månader. Under denna tid användes flera byggnader i staden som sjukhus bl.a. Vasaskolan. Först i februari 1809 kunde von Döbeln överta sitt nya regemente det Åländska. Statskuppen i mars 1809 då kungen avsattes ställde von Döbelns lojalitet på prov. Han sade upp sin tjänst i armén men återkom snart, denna gång i norra Sverige. Den 8 oktober 1809 höll von Döbeln ett berömt tacktal till de finska soldater som stridit på svensk sida i kriget om Finland. Han berömde deras insatser innan de återvände hem till ett land som nu var en del av Ryssland.
1810 utnämndes von Döbeln till friherre trots att hans relationer till de nya makthavarna och kung Karl XIII inte var det bästa.
Under kriget i Tyskland mot Napoleon (1813) ledde von Döbeln en svensk avdelning som var förlagd i Wismar. Då en bön om hjälp kom från Hamburg som hotade falla i franska händer gav sig svenskarna av utan order. Von Döbeln ställdes inför rätta och dömdes till döden för orderbrott, domen omvandlades till fängelse. Tiden i fängelset på Vaxholm tog von Döbeln hårt. Han beskrev själv hur hans hälsa förstördes ”av storm, köld, drag och ledsnad på denna ohyggeliga stenpråm”. Han ansåg sig orättvist dömd då han utfört sina order, som varit oklara. Han raljerade till och med mot kungen. ”Av Kongl. Nåd får man ordnar, kedjor, band – också fästning”. De sista åren var von Döbeln en bruten man men arbetade som ordförande i krigshovrätten under återstoden av sitt liv. Efter lång tids sjukdom avled han i Stockholm den 20 februari 1820. Hans närmast sörjande var två hushållerskor som han under olika perioder levt samman med och en odåga till son som stilenligt fått namnet Napoleon.
Von Döben gjordes odödlig genom Runebergs diktverk ”Fänrik Stål sägner” som ingick som en viktig del i svensk skolundervisning ända fram till 1960-talet. Om han var en stor fältherre och strateg är väl tveksamt, men i en tid då Sverige miste mer än en tredjedel av sitt territorium behövdes något ljus i mörkret för kommande generation och dessa fann man i självuppoffrande individer som von Döbeln, Sven Duva m.fl.