Få, utom helsingborgarna, har några större kunskaper om en av, våra stora historiska hjältar. Den 23 februari 1717 slutade han sina dagar i en kall och fuktig fängelsehåla i København, 51 år gammal. Stenbocks karriär var given från början, den militära banan låg utstakad. Magnus Stenbock föddes den 12 maj 1665 och efter kriget mot Danmark under 1670-talet växte Magnus upp under en ovanligt fredlig period i vår äldre historia. Efter Karl XI:s död 1697 började Sveriges fiender att planera för krig. Stenbock steg i graderna och 1699 blev han regementschef i Kalmar och 1700 ledde han Dalregementet till seger vid Narva. Han följde sedan den svenska armén fram till 1705 då han utsågs till generalguvernör i Skåne.
Sommaren 1709 förlorades den svenska armén vid Poltava i Ukraina. Danmark som såg sin chans att ta tillbaka de landskap i Sverige man förlorat 50 år tidigare. I november landsteg danska trupper i Skåne och mötte inget motstånd. Stenbock samlade en ny armé i Småland och efter nyår tågade man söderut. Den 28 februari mötte man dansken nordost om Helsingborg, det följande slaget blev en stor svensk seger. Danmark förlorade halva sin styrka som varit på 15.000 man. Den 5 mars lämnade de sista danskarna Skåne sedan de förstört mat och proviant. Detta var sista gången danska armén fanns på svensk mark.
Stenbock hade befriat Skåne och hans insats blev i slutet av 1800-talet uppmärksammad genom dikten ”Stenbocks kurir” av Carl Snolsky som länge ingick i svenska skolbarns kurslitteratur.
Magnus Stenbock fortsatte sin karriär och vann slaget vid Gadesbuch i december 1712. Den segerrika svenska armén saknade dock understöd från hemlandet både vad gällde mat och utrustning. För att invänta förstärkningar barrikaderade man sig i fästningen Tönningen i norra Tyskland men den 5 maj 1713 tvingades man kapitulera på grund av hunger och sjukdom.
Stenbock fördes till fängelse i København och en lösensumma betalades för honom. Trots detta släpptes han inte och planerade därför att fly. Då detta uppdagades sattes han i en eländig cell som snart bröt ned hans hälsa och den 23 februari 1717 avled han.
Efter sin död hyllades han som en hjälte, mannen som försvarat Sverige efter det katastrofala nederlaget i Poltava och då kungen och hans närmaste fanns i Turkiet.
Han begravdes med pompa och ståt i Uppsala domkyrka där hans stora svarta sarkofag fortfarande kan beskådas.