Det räcker att säga "syttende mai" till en norrman för att få honom eller henne be-rörd. 17 maj väcker minnen och känslor hos de flesta i vårt grannland.
För oss svenskar som har svårt att engagera oss i vår egen nationaldag den 6 juni måste vi fråga oss vad är det som gör den 17 maj till något som så starkt engagerar norrmännen.
För att besvara den frågan måste vi gå mer än 200 år tillbaka i tiden. Efter britternas bombardemang av Köbenhavn hösten 1807 gick danskarna med i de sk. Napoleonkrigen på Frankrikes sida. Eftersom Norge var en del av det danska riket drogs också Norge in i konflikten. Britterna blockerade sjöfarten till Norge som isolerades och drabbades av en fruktansvärd hungernöd då spannmålsimporten hindrades. I och med att trafiken till Danmark i stort sett stoppades måste norrmännen styra sig själva.
Det dansk-norska riket drogs med i Napoleons fall 1813 och genom freden i Kiel i januari 1814 beslutades att Danmark skulle avstå Norge till Sverige. Den danske prinsen Kristian Fredrik som vid denna tid var den danske kungens representant i Norge nåddes av villkoren i freden den 24 januari. han beslutade sig då för att låta sig utropas till norsk kung, försvara landet mot svenskarna och på sikt åter förena landet med Danmark.
För att vinna stöd för sitt beslut reste han genom Norge och talade till folket men mötte så starkt motstånd att han kände sig tvingad att inkalla en kongress bestående av representanter för det norska folket för att utarbeta en konstitution. I samband med att kallelsen utskickades hävdade Kristian Fredrik att det var han som var arvsberättigad till tronen i enlighet med Kongeloven och norsk odelsrätt (arvsrätt). Den ledande norska experten på dessa frågor Georg Sverdrup hävdade dock att efter freden i Kiel hade beslutanderätten över Norge övergått till det norska folket.

I alla norska kyrkor avlades den 25 februari en ed till fosterlandet som innebar att hela nationen reste sig mot Kielfreden för ett fritt självständigt Norge.
Under mars valdes representanter från hela landet som samlades i Eidsvoll den 10 april för att avgöra landets framtid. Redan den 12 april tillsattes en konstitutionskommitté som skulle utarbeta ett grundlagsförslag. Man beslutade sig för att ha en monarki där kungen hade den verkställande och stortinget den lagstiftande och beskattnings makten. Vid sidan av dessa organ skulle landet ha oavhängiga domstolar som skulle utöva den dömande makten.

Den grundlag som framlades den 2 maj var ett arv från de liberala grundlagar som tillkommit från den amerikanska 1787 till den spanska 1812. vid denna tid var den norska grundlagen den mest progressiva i hela världen. Efter livliga diskussioner bl.a. om rösträtten till Stortinget skrevs grundlagen under den 17 maj av Riksförsamlingens medlemmar och samma dag valdes också Kristian Fredrik till norsk kung.

Svenskarna motsatte sig denna utveckling och försökte tala norrmännen till rätta men inget hjälpte. Den nyupprättade norska staten hade räknat med stöd från andra länder inte minst från Storbritannien men detta uteblev.
Sedan den svenska armen återvänt från kontinenten under Karl Johans befäl satte svenskarna hårt mot hårt sedan medlingsförsök misslyckats och i slutet av juli var kriget ett faktum. Kriget var utsiktslöst för norrmännen och efter ett par veckor avbröts striderna och fördraget i Moss undertecknades. Sverige hade erövrat Norge, men för att inte öka oenigheten mellan länderna länderna lät Karl Johan norrmännen tillämpa grundlagen från 17 maj. Utrikes och försvarspolitik skulle vara gemensam för de båda länderna medan Norge själva skulle sköta de inrikespolitiska förhållandena. Kristian Fredrik abdikerade och Karl XIII, Karl Johans styvfader gjordes till kung i Sverige och Norge.

Norrmännen hade under några månader 1814 varit en självständig stat och symbolen för denna självständighet var grundlagen.
Så när man idag firar helgdag i Norge är det friheten och självständigheten som man firar.
TÖ