Mot kvällningen den 29 september 490 f.Kr närmade sig en utmattad budbärare i full rustning i inte alltför hög fart Athen. Det sägs att löparens namn var Feidippides och att han vid framkomsten var så utmattad att han endast fick fram orden ”Chairete, nikomen” varpå han föll död till marken.
Under senare delen av 500-talet hade de persiska riket, genom erövringar, växt till ett världsimperium. Redan under 500-talet hade grekerna i Mindre Asien blivit persernas undersåtar och det fanns tidigt långt framskridna planer på att fortsätta erövringstågen och införliva det splittrade Grekland i det persiska väldet. 499 f.Kr. gjorde grekerna i Jonien uppror mot perserna som de ansåg lade sig i stadsstaternas inre förhållanden alldeles för mycket. Athen och Eretria sände då en mindre flottstyrkor till hjälp. Upproret pågick i fem år till 494 då det slogs ned och Miletos, ”Joniens pärla” totalförstördes.
490 sände den persiske kungen Dareios en styrka för att bestraffa de grekiska städer som stött det joniska upproret. Syftet var givetvis att inleda erövringen av Grekland. I den persiska armén fanns den f.d. athenske tyrannen Hippias som ge-nom en seger hoppades återfå makten i staden. Man samlade den persiska hären på Marathonslätten eftersom terrängen där skulle vara till fördel för det persiska kavalleriet. Athen bad om hjälp från Sparta som gärna kommit till hjälp men som av religiösa skäl inte kunde inleda ett krig förrän efter nästa fullmåne.
Trots att perserna var dubbelt så många och bättre rustade segrade athenarna och den välkände historikern Herodotos berättar att: ”I denna strid vid Marathon stupade på barbarernas sida 6.400 man, på atenarnas sida 192.” Även om Herodotos är känd för sina överdrifter vann grekerna en stor seger. Då segern var en faktum sändes Feidippides till Athen som kurir och föll vid framkomsten ihop med orden ”Var hälsade, vi har segrat.”

De magiska 42.195 metrarna, sträckan mellan Marathon och Athen, blev vid den första olympiaden 1896 i Athen en olympisk gren och den 9 juli 1899 hölls det första maratonloppet i Sverige. Den gren som en gång betraktades som den kanske mest prestigefyllda och som endast genomfördes av de starkaste har idag blivit en folk sport runt om i världen.

Gustav Vasa dör (29.09.1560)
Det var en trött gammal regent som insomnade tidigt på morgonen söndagen den 29 september 1560. ”...aldrig kunde någon människa med tystare och stillare avlidande fara..” som kungens biktfar mäster Hans uttryckte saken.
Gustav Vasa föddes i maj 1496 och blev alltså 64 år, en ansenlig ålder i en tid då medelåldern låg kring 45. Under 1550-talet hade Gustav drabbats av flera personliga förluster. Hans andra hustru Margareta Leijonhufvud dog 1551 och lämnade Gustav med 9 barn i åldrarna 2 till 18 år. 1552 gifte han sig för tredje gången med den blott 16 åriga Katarina Stenbock. Barnen som nu började komma upp i tonåren vållade kungen problem. Det visade sig att sonen Magnus var galen och de två äldsta sönerna blev allt mer självrådiga i de områden de fått att styra som träning inför deras framtida värv. När den äldsta dottern gifte sig 1559 inträffade skandalen. Brudens syster Cecilia togs på bar gärning med brudgummens bror som ”havandes näppeligen hoson (byxorna) på sig”.
Dessa händelser inverkade menligt på kungens psykiska hälsa. Sedan länge hade han dessutom en allvarlig inflammation i käken och därför hade han mist tänderna i överkäken och i vänstra delen av underkäken, vilket ledde till obefintlig tuggförmåga. En kronisk inflammation i höger mellanöra bidrog till värk och nedsatt hörsel. Även i vänster lårben led kungen av en kronisk inflammaton som gav upphov till svår värk och hälta.

Hans skröplighet tilltog och under våren 1560 skrev han till sin äldsta dotter ”Vi befinna oss något svaga både i huvudet och i magen, dock mera av bekymmer och sorg än något annat.” På midsommardagen 1560 hade ett riksmöte samlats och kungen tog avsked av sina undersåtar och ordnade med förhållandena efter hans död.

Mäster Hans kungens präst beskriver noggrant sjukdomsförloppet i sina efterlämnade papper och den 19 augusti blev kungen akut sjuk. Han hade tappat sin krafter och kunde inte behålla maten. Alla tecken tyder på att han led av magcancer. Den 24 försökte han för sista gången gå själv runt i slottet men drabbades av feber och skälvningar så att han måste bäras till sängs. Efter detta låg han till sängs och talade mycket om vad som skett under hans livsdagar. Han blev svagare för varje dag och på morgonen den 29 september avled han i en ålder av 64,5 år. Han lämnade ett nytt Sverige till sin äldste son Erik XIV. Ett land som han metodisk byggt upp med slughet samt med våld och förtryck när det tjänade han syften.