Att vara kvinna under den karolinska tiden i vår historia (1654-1718) innebar att man hade få rättigheter men stora skyldigheter. Under dessa år satt 10000 tals hustrur, mödrar och systrar runt om i landet och oroade sig över vad som hände de män som skickats ut i Europa för att försvara landets gränser och ära. Av alla dessa kvinnor var den som nådde högst i rang Ulrika Eleonora.
Hon föddes den 23 januari 1688 som det sista barnet av sju som föddes i äktenskapet mellan Karl XI och den Ulrika Eleonora av Danmark. Fyra av syskonen var redan döda då Ulrika Eleonora föddes och storasyster Hedig Sofia var sju och storebror Karl sex. Hon blev moderlös vid fem års ålder och faderlös vid nio.
Hennes uppfostran var traditionell och innehöll mycket kristendomslära. Hon an-sågs inte vara begåvad men plikttrogen och lydig. Under sin uppväxt kom hon i skymundan av sin mer spirituella storasyster. Då hon var 11 blev hennes äldre bror, Karl XII, kung av Sverige. Han lämnade landet 1700 och återvände aldrig till Stockholm. I stället var det farmodern Hedvig Eleonora som stod Ulrika Eleonora närmast. I källorna tycks förhållandet mellan de två kvinnorna varit mycket kyligt och Hedvig Eleonora tycks inte ha behandlat sina barnbarn som hon borde.
Under början av 1710-talet då Ulrika Eleonora hon närmade sig 25 började hon delta i regeringsmöten och under riksdagen 1713-14 framfördes önskemål om att hon, under sin bror frånvaro, skulle överta styrelsen av landet. Då detta förslag nådde Karl XII avslog han det bryskt. Trots att hon, ”helt saknade yttre företräden” som samtiden uttryckte saken, var hon genom sin ställning ett synnerligen förmånligt parti på äktenskapsmarknaden och hon uppvaktades av flera förhoppningsfulla friare. 1710 uppvaktades hon av den 12 år äldre änklingen Fredrik av Hessen och hon föll omedelbart för hans charm. Hon accepterade frieriet men Fredrik gav sig av för att fortsätta strida i det spanska tronföljdskriget. Det dröjde till 1715 innan Karl XII accepterade äktenskapet. Efter detta stred Fredrik med sin svåger. Han fanns också i Norge då kungen stupade den 30 november 1718 och kunde skickligt utmanövrera kungens systerson till förmån för sin hustru. Ulrika utropade sig till drottning i december, men det var först sedan hon gått med på att minska regentens makt och att inte dela makten med sin make hon kunde krönas i Uppsala i mars 1719. Under det kommande året försökte hon få riksdagen att, liksom skett i England, acceptera ett delat regentskap mellan henne och Fredrik. När detta misslyckats avsade hon sig kronan och Fredrik kunde 1720 väljas till svensk kung. Under de följande åren deltog hon i det politiska arbetet men frihetstidens politiska spel hade hon svårt att förstå. Hon var sin man mycket trogen trots att det var allmänt känt att han hade en lång rad mätresser. Den mest kända var Hedvig Taube med vilken han hade två döttrar. Ulrika Eleonora fick inga barn och dog den 24 november 1741 efter att ha drabbats av pesten. En av Sveriges mest obemärkta regenter hade gått ur tiden.