I april 1216 dog kung Erik Knutsson ”i hetsig sot” han efterlämnade en dotter och en gravid hustru, Rikissa. Först efter Eriks död födde hon sonen Erik Eriksson. Redan som sexåring valdes Erik till svensk kung. Under den tid han var omyndig styrdes landet av landets högsta ämbetsmän och den militäre befälhavaren jarlen. Under de första åren av Ulf Fase som senare efterträddes av Eriks svåger Birger Magnusson ur folkungaätten.
Då Erik var 13 gjorde Knut Långe, uppror mot kungen och efter att ha besegrats vid Olstra i Södermanland tvingades Erik och hans anhängare att fly till Danmark. Först då Knut dog 1234 kunde Erik återvända till Sverige. Därmed upphörde stridigheterna mellan de olika adelsätterna i Sverige om kungamakten. Men dessa skulle under folkungaätten fortsätta men då inom en och samma ätt.
I de sparsamma källorna skildras Erik som rättrådig och allvarsam men samtidigt barnslig och kraftlös. Han var fager och gyllenhårig men som krönikan säger: ”Konungen var något halter vid, och läspa det var och hand sid”. Han har därför för eftervärlden fått det föga smickrande namnet Erik läspe och halte. Erik var endast 34 år vid sin död och efterlämnade inga barn. Hans systerson Valdemar Birgersson valdes därför till kung, men makten låg hos hans far Birger Jarl.