Den 30 januari 1933 utsågs Adolf Hitler till Tysklands rikskansler. Han saknade majoritet i riksdagen och efter att ha misslyckats att bilda en koalition med centern utlystes nyval som skulle äga rum den 5 mars. Nazisterna som hade hela statsförvaltningen samt radio i sin kontroll betraktade en överväldigande framgång i valet som en självklarhet. Huvudfienden var kommunisterna som utmålades som ett hot mot landet. Med Göring i spetsen försökte man inbilla folk att revolutionen var nära, den överdrivna propagandan möttes med misstro i landet.
Kvällen den 27 februari tillbringade Hitler hemma hos Goebbels då telefonen ring-de och någon ropade ”Riksdagshuset brinner!” Man trodde först att det var ett då-ligt skämt men när fler rapporter kom åkte de skyndsamt till riksdagshuset. Göring fanns redan där och ropade upphetsat: ”Det här är början till den kommunistiska revolutionen! Vi får inte vänta en minut. Vi får inte visa någon barmhärtighet. Alla aktiva kommunister måste skjutas på fläcken. Alla kommunistiska riksdagsmän måste hängas redan i natt.” Redan dagen efter branden togs det första steget mot diktatur då den åldrige presidenten Hindenburg undertecknade en förordning som upphävde de medborgerliga fri och rättigheterna. Det följande valet blev en besvi-kelse för nazisterna man ökade sitt stöd men nådde endast 44 % av rösterna alltså långt från en majoritet.
Vad hände då i riksdagshuset? Något säkert svar kan inte ges men det finns två tänkbara alternativ. Det första kan kalas den ensamme galningen. Marinus van der Lubbe en halvt vansinnig holländsk kommunist fanns i Berlin och hade talat vitt och brett om att bränna ner riksdagshuset. Han hade under kvällen den 27 februari tänt ett antal små eldar i riksdagen. Han var den ensamme galningen men nazisterna försökte få honom att framstå som ett instrument för den kommunistiska revolutionen.
Det andra alternativet kan kallas för konspirationsteorin. Vid rättegången som följde efter branden kunde expertisen fastställa att en stor mängd lättantändliga kemikalier och bensin bidragit till det häftiga och omfattande brandförloppet. Vid Nürnbergrättegången 1945 hävdade gestapochefen 1933 Diels att det var Goebbels som kommit på tanken att sätta eld på riksdagshuset. En grupp ur stormtrupperna hade transporterat kemikalier och bensin till byggnaden och det var sedan Lubbe som satt fyr. Göring skröt senare om att han var den ende som visste något om riksdagshuset eftersom han satt eld på det. Något erkännande från Göring kom dock aldrig.
Hur det än förhöll sig med detaljerna utnyttjade nazisterna branden skickligt för sina egna syften. Pyromanen van der Lubbe dömdes till döden för att ha startat branden och avrättades. Göring dömdes till döden för brott mot mänskligheten 1945.