Kampen om makten i Sverige hade pågått sedan 1592 då Johan III dog. Den nye kungen var Johans son Sigismund som var kung i Polen sedan 1587 och som bodde där. Kung Sigismund återvände efter kröningen till Polen och satte sin farbror, her-tig Karl, att styra riket tillsammans med rådet. Karl hade dock högre mål och satte sig upp mot kungamakten genom en riksdag i Söderköping 1595 som inkallades mot kungens vilja. Efter ytterligare en riksdag i Arboga 1597 inledde hertig Karl väpnade aktioner mot rådsherrarna i riket vilka flydde till Polen då de ansåg att hertig Karl förde en olaglig politik.
Sommaren 1598 möttes Karl och Sigismund på slagfältet vid Stångebro och Karl segrade. Villkoret för stillestånd var att de svenska rådsherrarna skulle överlämnas till Karl för att ställas inför en opartisk domstol bestående av utlänska sändebud. Vid riksdagen i Linköping 1600 erbjöd sig Karl att syra riket till Sigismunds son blev myndig eller om han inte sändes till Sverige för att få en protestantisk uppfostran tills dess hans egen son Gustav Adolf blev myndig. Sigismund sände inte sin son och därmed låg makten i Sverige i Karls händer.
Processen mot rådsherrarna Erik Sparre, Gustav och Sten Banér, Ture Bielke samt Bengt Falk ägde rum medan riksdagen var samlad. De anklagade ställdes inför en domstol bestående av 155 man som var trogna Karl avtalet efter slaget vid Stång-ebro hölls alltså inte. Samtliga dömdes till döden den 17 mars för landsförräderi. Den 20 mars skedde avrättningen och vid denna sträckte Gustav Banér sin högra hand i vädret och höll ett kort tal i vilket han sade vad han ansåg om domarna:
”Det är mänskligt att frukta den lekamliga döden, helst en sådan smädelig död, som plägar givas ogärningsmän. Denna hand haver jag haft ospard för mitt fädernesland och aldrig låtit bruka mig till något, varför Gud och Sveriges lag givit överheten makt och våld att straffa mig. Här bliva idag tjugotvå faderlöse barn och fyra bedrövade änkor. Deras tårar och vårt oskyldiga blod ropar dagligen till Gud, det vet jag. Oskyldig dör jag. Hören det! Och förbannad vare den, som talar illa på vår döda mull”.
En partisk domstol hade använts av Karl för att röja tänkbara motståndare ur vägen. Liksom vid Stockholms blodbad visade makten sitt rätta jag. Men denna gång var det svenskar som mördade svenskar. Hertig Karl blev Karl IX 1603 sedan allt motstånd i landet slagits ned och fram till sin död styrde han landet närmast enväldigt.