Gustav III hade efter 1788 års krig och 1789 års riksdag skaffat sig åtskilliga fiender, främst inom adeln. De mest radikala av dessa fiender såg kungen som en reformfientlig tyrann som till varje pris måste bort. En konspiration med general Pechlin i spetsen bildades i syfte att undanröja kungen och adelsmannen och f.d. gardesofficeren Jacob Johan Anckarström tog på sig rollen som kungamördare. Idén var att mordet skulle följas av en militär kupp och därför skulle en reformvänlig förmyndarregering tillsättas. En maskerad på Operan i Stockholm den 16 mars 1792 erbjöd ett perfekt tillfälle för dådet och i trängseln som följde efter middagen avfyrade Anckarström i ett obevakat ögonblick ett skott som träffade kungen i ryggen. Dörrarna stängdes dock genast, folk fick uppge sina namn och redan nästa dag kunde Anckarström bindas till brottet. Skottet mot kungen hade inte varit dödligt och man ansåg till en början att han inte svävade i någon omedelbar livsfara. Snart visade det sig dock att han var betydligt sämre än man trott. Kungen fick feber och varblidning och dog den 29 mars 1792. Av det drygt fyrtiotal misstänkta blev ungefär hälften frisläppta och vid rättegångarna återstod bara 14 åtalade. Domarna mot dessa blev förhållandevis milda, de flesta slapp undan med landsförvisning eller ett par års fängelse. För Anckarström fanns emellertid ingen nåd att få och han dömdes den 27 april 1792 till avrättning på Galgbacken vid Skanstull i Stockholm. Detta var för övrigt sista gången som en politisk brottsling avrättades i Sverige.