Den 15 maj 1470 avled kung Karl Knutsson Bonde, vår meste kung, efter en kort tids sjukdom på Stockholms slott. Karl föddes kring 1409 och tillhörde en av de äldsta adelsätterna i Sverige och är känd sedan 1280-talet, den svenska adeln räknar Alnsö stadga 1280 som startpunkten. Under Engelbrekt Engelbrektssons uppror mot den danske kungen Erik av Pommern stod Karl Knutsson på Engelbrekts sida. Han valdes därför till riksmarsk, överbefälhavare och efter mordet på Engelbrekt rikshövidsman och från 1438 riksföreståndare fram till Kristoffer av Bayerns val till svensk kung 1440. Under Kristoffers regeringstid var Karl bosatt i Finland och hade titeln drots. Då kungen dog återvände Karl Knutsson till Sverige och valdes till svensk kung vid Mora stenar sommaren 1448, året efter valdes han även till kung i Norge och han hade även ambitionen att bli vald till kung i Danmark men danskarna valde i stället kristian den I som kung. Risken var överhängande att ett nytt krig skulle utbryta mellan Sverige och Danmark men efter ett möte kom man överens om att bilägga stridigheterna. 1557 gjorde kyrka uppror mot kungen som indragit kyrkogods och han fick fly till Danzig. De förhoppningar man knutit till unionskungen Kristian visade sig vara felaktiga. De svaga finanserna gjorde att skatten ökade och återigen gjorde kyrkan uppror och avsatte den danske kungen. Karl Knutsson återkallades 1464 och styrde landet i knappt 6 månader innan han avsattes igen av kyrkan och adeln. 1467 blev Karl Knutsson kung för tredje gången och han behöll denna position till sin oväntade död 1470.
Karl Knutsson var en typisk representant för den tid han levde i en tid som präglades av kampen mellan unionspartiet som önskade ett enigt noden under dansk ledning och det svensknationella partiet som Karl Knutsson företrädde. Denna kamp pågick till 1521 då Kristian den II avsattes som unionskung.