I skolan får man lära sig att det romerska riket föll år 476 men det var endast den västliga delen av det gamla romerska kejsardömet som upphörde att existera detta år. Det romerska rikets nedgång hade lett till att riket splittrades i en östlig och en västlig del år 395 och efter västs fall utvecklades Östrom som ett eget rike. Från 600-talet fick det sk. bysantinska riket en stark fiende i de islamska riken som etablerades kring rikets gränser. Under korstågen hade mängder av kristna arméer passerat Konstantinopel på sin väg till de heliga landen och genom det tryck som dessa arméer utsatte de islamska rikena i öster för, kunde det bysantinska riket under många hundra år leva i relativ välmåga.
Då maktbalansen kring medelhavet ändrades ökade trycket mot Konstantinopel från turkarna och vid mitten av 1400-talet var staden i det närmaste inringad. Under våren 1453 planerade den nytillträdde sultanen Muhammed II ett sista anfall mot staden som försvarades av 5000 infödda soldater och 3000 hjälptrupper från Italien och Kreta. Mot dessa ställdes 165.000 man av vilka 15.000 janitsjarer, den turkiska armens elittrupper.
Den 18 april gick turkarna till angrepp men med hjälp av den effektiva skyddsmur som omringade staden kunde man inte bara försvara sig utan även tillfoga angriparna stora förluster.
I slutet av maj var Muhammed II beredd att häva belägringen men hans befälhavare ville göra ett sista stormningsförsök. Den 29 maj anföll turkarna med 10.000 janitsjarer och ytterligare 250.000 man de 4000 försvararna. För att öka stridsviljan hade soldaterna lovats dubbel sold och tre dagars fri plundring. Befolkningen i staden stred tappert men ett sista desperat försök att stoppa turkarna leddes av kejsar Konstantin som utropade ”Gud förbjude att jag skulle leva som kejsare utan kejsardöme. När min stad faller, skall jag också falla.” Han hann knappt mer än uttala dessa ord innan han höggs ned, dödigt sårad. Tre dagars plundring följde och det romerska riket existerade inte längre vare sig i väst eller öst.