De sista åren av den amerikanske statsmannen Alexander Hamiltons liv präglades av skandal och hastig politisk nedgång. En långvarig konflikt med USA:s dåvarande vicepresident Aaron Burr kulminerade den 11:e Juli i en duell vid Weehawken, New Jersey, i vilken Hamilton blev svårt skadad. Burrs kula träffade honom i buken, genomborrade hans lever och trängde in i hans lägre ryggrad. Han avled 31 timmar senare.
Hamilton föddes 1755 (eller 1757) på den västindiska ön Nevis—under tidigt 1700-tal ett betydelsefullt centrum för den europeiska slav- och sockerhandeln—som son till skotske James Hamilton och franska Rachael Faucette Lavien, ett ogift par. Eftersom hans moder ej formellt skiljt sig från sin första man förödmjukades Hamilton under sin uppväxt som ett ”oäkta” barn och nekades konventionell anglikansk skolning, vilket ingöt i honom en överdriven mottaglighet för kränkningar jämte en förkärlek för elitism och aristokrati.
Någon gång mellan faderns försvinnande 1765 och moderns död 1768 anställdes Hamilton som bokhållare för ett internationellt handelsföretag och började sedermera publicera poesi i den lokala tidskriften Royal Danish American Gazette. Han framstod tidigt som synnerligen intelligent och for tack vare finansiellt stöd från diverse inflytelserika ämbetsmän fyra eller fem år senare till New York för att studera vid King’s College (idag Columbia University). Vid King’s kom Hamilton att utmärka sig som en mycket flitig student samt trogen anhängare till det koloniala motståndet i den växande konflikten med England. Han ingick tidigt i den regionala milistruppen Hearts of Oak (The Corsicans) och befodrades 1776 till kapten över New Yorks provinsiella artilleri. Under amerikanska frihetskriget tjänade han som adjutant till Förenta staternas förste president, George Washington, och förblev i många år därefter dennes främste rådgivare.
Efter sin tid i armén etablerade Hamilton sig själv i New York som både framstående advokat och aktiv deltagare i det politiska livet. Han var medlem i den andra kontinentalkongressen från 1782 – 83 samt en av hans stats tre representanter vid konstitutionskonventet i Philadelphia 1787, författade stora delar av The Federalist—idag en av de mest respekterade källorna för tolkningar av USA:s konstitution—och valdes 1789 till den amerikanska unionens första finansminister. Som en del av Washingtons kabinett förespråkade han i sina ekonomiska rapporter en stärkt centralmakt, kartlade och reglerade landets statsskuld samt upprättade dess första nationalbank. Genom hans ekonomipolitik fanns ett tydligt fokus på att representera nordstaternas överklass, vilket kom att orsaka stora konflikter med främst utrikesminister Thomas Jefferson och hans parti.
Under John Adams administration (efterträdare till Washingtons) minskade Hamiltons inflytande kraftigt. Han avgick från sin post som finansminister 1795 men tilldelades 1799 ämbetet som högste befälhavare över unionens trupper. Som sådan önskade han gå i krig med både Spanien och Frankrike, men trots att de två tillhörde samma parti motsatte sig Adams Hamiltons begäran. Hamilton avgick ännu en gång 1800 och efter inblandning i den nya republikens första stora sexskandal föll han gradvis in i omfattande socialt och politiskt dunkel. Han avled fyra år senare, vid 49 (eller 47) års ålder, och hyllades med en storslagen begravningsprocession ledd genom New Yorks gator av tusentals sörjande medborgare.