Från Kristina var en man,
Otto Fieandt hette han,
Föddes äldst bland bröder alla,
Därav lärde han befalla;

Var i kriget, det är sant,
Endast överstelöjtnant,
Hade med armén fått vandra,
Om han kunnat lyda andra.

Men han gick sin egen stig,
Bar sitt huvud själv för sig,

Kunde under ingen vara,
Fick ock därför egen skara.

Nu så hör, hur han såg ut:
Klädd han gick i grå syrtut,
Den var sydd på hemloftskullen
Och av egna får var ullen.

Överst på hans hjässa satt,
Sliten blank, hans faders hatt,
Ärvd vid Villmanstrand på näset,
Där hans farfar bet i gräset.
Ur Runebergs Fänrik Ståls sägner

Kriget var väntat men kom ändå överraskande. Gustav IV Adolf hade redan under senhösten 1807 fått rapporter från svenska diplomater i St. Petersburg om att Ryssland samlade stora styrkor längs den finska gränsen. Enligt överdrivna rapporter talades det om 60.000 man. Kungen reagerade inte alls officiellt på dessa rapporter, han vidtog i alla fall inga militära åtgärder.
Befälhavaren i Finland Karl Nathanael Klecker fick en förvarning av den svenska ambassadören i St Petersburg Curt von Stedingk den 1 februari och hade förberett sig sedan dess. Natten till den 22 februari 1808 gick den ryska armén över gränsen till Finland. Den svenska armén hade krigsvana, de soldater som varit med i kriget mot ryssarna 1788 fanns fortfarande kvar som vältränade indelta soldater runt om i lan-det. Tiden för det ryska anfallet var omsorgsfullt valt för att den överlägsna svenska flottan skulle hållas borta pga. isen.
Den svenska krigsplanen var att retirera för att sträcka ut de ryska försörjningslinjerna och då isen i Bot-tenhavet gick upp invänta förstärkningar från Sverige och gå till motanfall. Den svenska armens strategi verkade framgångsrik och det var ryssarna som fick dra det kortaste strået i de skärmytslingar och småslag som ägde rum.
Allt verkade gå enligt den uppgjorda planen om man bortser från förräderiet på Sveaborg. I början av au-gusti inledde den ryske befälhavaren Kamenski en rad anfall för att jaga svenskarna norrut. Men de slogs tillbaka av von Döblen och Adlercreutz. Efter en taktisk reträtt gick ryssarna till förnyad attack mot en svensk styrka ledd av von Fieandt i Karstula. Den del av armen som skulle förvara mitten av den svenska försvarslinjen led ett förkrossande nederlag och de överlevande soldaterna flydde till skogs. Den svenska arméledningen under Klingspor beordrade en reträtt västerut mot kusten och nederlaget vid Kurstula kan sägas vara början till slutet för det svenska försvaret av Finland. Den 17 september 1809 skrevs freden i Fredrikshamn under och Finland var efter att i närmare 800 år varit en del av Sverige i stället en del av det ryska kejsardömet
Thor Ø