Det var dans bort i vägen på lördagsnatten,
över nejden gick låten av spelet och skratten,
det var tjoh! Det var hopp! Det var hej!
Nils Utterman, token och spelemansfanten,
han satt med sitt bälgspel vid landsvägskanten,
för dudeli! dudeli! dej!

Författaren av denna dikt som är en av de mest kända i Sverige var Gustaf Fröding. Han föddes på Alsters bruk utanför Karlstad den 22 augusti 1860. Hans farfar hade byggt upp en stor förmögenhet och ägde bl.a. Alsters bruk morfadern var biskop i Karlstad. Gustaf tillhörde överklassen i sin hemstad och han hade tänkt sig den lärda banan. Han var ingen toppelev i gymnasiet men vid 20 års ålder, efter att ha gått om en klass fick han sin studentexamen och flyttade till Uppsala. 1881 tenterade han i statskunskap men det blev hans första och sista tentamen. Följande år återvände han till Uppsala med sitt farsarv 17.00. kronor en enorm summa vid denna tid. Studier blev det inget av men under de två följande åren spender-ade han sitt arv på fester, alkohol och på Uppsalas bordeller. Han levde ett bohemiskt liv fram till 1887 då han fick tjänst vid Karlstads tidning. Ett arv från en faster gjorde att han ö övergick till sitt gamla liv som slutade med ett sammanbrott sommaren 1888. Under resten av hans liv pendlade Fröding mellan perioder av nedstämdhet och melankoli sedan av sjukdomsanfall därpå av inspirerade och produktiva perioder.
Han första diktsamling ”Gitarr och dragharmonika” 1891. Fröding skrev vid denna tid ur ett överk-lassperspektiv som han snart blev medveten om och ändrade sig till att skriva folkligt i ”Räggler och pas-chaser” och ”Nya dikter” Under 1890-talet var han större delen intagen på anstalter men under denna oro-liga period för Fröding tillkom diktsamlingarna ”Stänk och flikar”, ”Nytt och gammalt” och ”Gralstänk”. Då ”Stänk och flikar” utkom belades den med kvarstad p.g.a. dikten En morgondröm med frisläpptes efter domstolsbeslut senare samma år. Gustaf Fröding var från 30 års ålder en mycket sjuk man men han skaparkraft flödade fram till den 8 februari 1911 då han avled i Stockholm.
Den glade värmlandsdiktaren hade även en allvarligare sida här exemplifierad genom dikten ”Giv liv och grönska”

Jag är den sjuka linden
som ung ännu förtorkar.
Att strö torrt löv för vinden
är allt min krona orkar.
Löv, fall, vind, för bort!
Det prasslar bland löven på marken torrt.

*
Liv, som fyllt mig, gudomsgnista,
du som nu mig flyr,
giv mig ännu några sista
livets äventyr.
Döden skrämmer, alltför branta
stupar stigar ned
på den mörka obekanta
djupets nedåtled.