Någon gång 1342 eller 1343 fick vinhandlaren John Chaucer i London en son som döptes till Geoffery. Ingenting är känt om sonen förrän 1357 då han finns bokförd som medlem av grevinnan av Ulsters hushåll. Det mesta tyder på att hans far, med kontakter vid hovet, placerat sin son i ett adelshushåll för att ge honom en lämplig uppfostran för en ung man ur medelklassen med ambitioner. Under de kommande åren var han engagerad av kungen som krigare och diplomat. 1367 knöts han närmare till hovet som kammartjänare och året efter som kungens väpnare. Han steg i rang och fick en rad hedersuppdrag som gav honom goda inkomster. Under 1370-talet gjorde han långa resor bl.a. var han i Italien vid två tillfällen på diplomatiska uppdrag. Besöken i Italien 1372-73 och 1378 kom att bli avgörande för hans framtid som författare. Han kom i kontakt med Boccaccios, Dantes och Petrarcas verk, vissa biografer påstår att han träffat några av dem. I sina skrifter efter Italienbesöken kan klara paralleller till de italienska förebilderna skönjas.
1380-talet var en period av bekymmer för Chaucer vilket kulminerade med ett adelsuppror 1386. Chaucer som var nära allierad med kungamakten fick se många av sina nära vänner avsatta eller avrättade. Han klarade sig undan med blotta förskräckelsen och då kungamakten åter kontrollerade landet 1389 belönades han för sin lojalitet med lönande arbeten. Från 1391 till sin död innehade han ett ämbete som skogsförvaltare i Somerset. Det var under dessa år han skrev sitt odödliga verk Canterbury Tales. Det handlar om 30 pilgrimer som samlas på Tabard Inn i Southwark på väg till Tomas Beckets grav i Canterbury. Alla berättar sina historier som tidsfördriv och underhållning och dessa historier står sig väl än i dag. Geoffery Chauser lade pennan åt sidan för gott den 25 oktober 1400 och blev den förste författare som fick den stora äran att begravas i Westminster Abbey i den del som idag kallas Poets´ Corner.

Chaucer var under sin livstid uppskattad vid hovet och i kretsarna kring detta. Hans verk blev inte spridda förrän långt senare. Chaucers betydelse för engelsk litteratur och det engelska språket låg i det faktum att han skrev på engelska i en tid som i övrigt var starkt präglad av franska. Sedan normannerns erövring hade franska varit det språk som användes i överklassen, i rättsystemet och till stor del i diktningen. Under romantiken under 1800-talet framstod Chaucer som ljuset i mörkret, den man som lagt grunden till den moderna engelskan eller åtminstone räddat engels-kan i en lång nedgångstid. Hur Chaucers engelska kunde framstå framgår av prologen till Canterbury Tales:

PROLOGUE
Here bygynneth the Book of the tales of Caunterbury.

Whan that Aprille, with hise shoures soote,
The droghte of March hath perced to the roote
And bathed every veyne in swich licour,
Of which vertu engendred is the flour;
Whan Zephirus eek with his swete breeth

Inspired hath in every holt and heeth
The tendre croppes, and the yonge sonne
Hath in the Ram his halfe cours yronne,
And smale foweles maken melodye,
That slepen al the nyght with open eye.