Det var till fest och gamman som det svenska prästerskapet och den svenska adeln samlades den 4 november 1520. En kröningsfest som kom att ändra det svenska samhället..
Redan 1397 ingicks den sk Kalmarunionen som innebar att de nordiska länderna skulle gå samman i en union styrd från Danmark. Men efter några årtionden började unionen knaka i fogarna och under 1430-talet ledde bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson ett framgångsrikt uppror mot danskarna som fick till följd att Erik av Pommern avsattes. Från denna tid fram till 1520 pågick kampen som dels en inrikespolitisk kamp mellan olika svenska adelsfraktioner som önskade självständighet, och givetvis ett större inflytande för egen del, och dels en kamp mot de danska unionskungarna. Under tiden 1434 till 1521 var vi formellt i union med Danmark under den danske kungen men under denna tidsperiod på 87 år styrdes Sverige endast under 19 år från Köbenhavn.
1513 dog kung Hans av Danmark och efterträddes av sin son Kristian II hans mål var att upprätta unionen och till sin hjälp hade han också personer i Sverige som ärkebiskop Erik Trolle. Sverige styrdes sedan 1512 av Sten Sture dy som hade som mål att bli svensk kung. Kristian gick till aktion mot Sverige 1517 och trots att svenskarna försvarade sitt land väl upprepade Kristian sina attacker varje år. I januari 1520 stod slaget vid Åsunden, Sten Sture sårades av en kanonkula i benet och avled på väg till Stockholm den 3 februari.
Kriget fortsatte samtidigt som intensiva förhandlingar pågick parallellt. Då motståndet gavs upp i september var det ett resultat av förhandlingarna, alla Kristians motståndare fick amnesti och Sverige skulle styras efter svensk lag. Avtalen skulle ge en unionskung med begränsad makt medan högadeln skulle få ett större inflytande. Den 4 november kröntes Kristian till svensk kung i Storkyrkan och enligt svensk sed skulle detta firas i tre dagar. ”Då nu den högtiden ändad var, om onsdagen där näst efter, begyntes ett annat gästabud”, skriver Olaus Petri. Detta nästa gästabud är mer känt som Stockholms blodbad.
Vid middagstid den 7 november stängdes Stockholms slotts portar och alla församlade fördes upp i Stora slottssalen. I en klagoskrift, som ärkebiskop Erik Trolle satt samman, krävde han ersättning för de skador som stureregimen vållat kyrkan. Anklagelserna mot stureanhängare lades fram under eftermiddagen och långt ut på kvällen berättar krönikan. Dagen efter formerades domstolen som bestod av 14 höga präster alla utom en var svenska man. Anklagelsen var att de som ställs inför domstolen gjort sig skyldiga till ”uppenbart kätteri mot romarkyrkan.” Det var alltså ett brott mot kyrkan de dömdes för och därigenom bröt inte Kristian formellt den överenskommelse om amnesti han utfärdat. Sedan domen fallit påbörjade genast avrättningarna och de avslutades först dagen efter och då hade minst 100 personer dödats bland dessa två biskopar, och ur rådet dåtidens regering avrättades sju personer bl.a. Gustav Vasas far Erik Johansson Vasa. Kropparna fick ligga på avrättningsplatsen från torsdag till lördag då de fördes till Södermalm där de brändes. Även Sten Stures och hans sons lik brändes med de andra.
Blodbadet som iscensattes av Kristian II, som efter denna händelse fick tillnamnet tyrann, innebar slutet på den nordiska unionen som slöts i Kalmar 1397. Hoppet om att krossa oppositionen genom att mörda den slog fel 1520 liksom alltid när man försöker slå ner andras åsikter genom att ta liv.
Redan i januari valdes Gustav Vasa till hövidsman i Mora och kriget var ett faktum. I april besegrades danskarna vid Brunnbäcks färja i södra dalarna och i augusti hade Kristian mist Sverige bara nio månader efter blodbadet. Även kyrkan fick sitt straff, 1527 fråntogs kyrkan sina gods och ställdes under statens kontroll. Därmed var den maktposition som kyrkan byggt upp under medeltiden borta och reformationen innebar ett brott med den katolska kyrkan och skapandet av en nationell av den världsliga makten kontrollerad kyrka.