Den 26 november 1865 inleddes ett märkligt levnadsöde. Sven Hedin kom från ett högborgerligt hem i Stockholm och
fascinerades redan i unga år av Nordenskiölds upptäcktsresor. Efter studentexamen fick han arbete som informator hos en av Nobels ingenjörer i Baku. Under tiden i Ryssland lärde sig Hedin ryska, persiska och aserbadjanska. Redan 1886 gjorde han sin första resa till Persien och under de följande åren ägnade han sig åt akademiska studier som slutade med en föga imponerande doktorsexamen i Halle. Hedin var mer praktiker än teoretiker och gav sig genast ut på sin första upptäcktsresa till Centralasien som pågick 1893-97. Näs-ta expedition skedde i samma område 1899-1902 särskilt i Tarim och Lap-nor i Tibet.
I det nationalistiskt färgade Sverige blev Hedin en stor hjälte och överöstes med hedersbetygelser och var den siste svensk som adlades 1902. Han gjorde ytterligare två stora expeditioner till Centralasien 1906-1909 och 1933-1935. Han var en duktig tecknare och god skribent varför hans populära reseskildringar nådde stora upplagor. Som upptäcktsresande sades om honom att ” han hade äventyret till yrke och tomrummen på kartan som mantalsskrivningsort.”
Men Hedin hade också en annan sida. Som många andra svenskar kring 1900 led han av rysskräck och var Karl XII dyrkare. Då regeringen 1911 beslutade att skjuta upp en upprustning av flottan protesterade militären och nationalisterna. Hedin skrev broschyren ”Ett varningsord” som trycktes i mer än 1 milj exemplar. Hedin deltog aktivt i arbetet mot regeringen Staff och var ansvarig för kungens tal som hölls på slottets borggård inför bondetåget den 6 feb 1914. Att kungen tog politisk ställning mot regeringen ledde till regeringens avgång och ett allvarligt hot mot parlamentarismen. De följande årens demokratiska utveckling marginaliserade kungamakten men Hedin övergav aldrig hörnstenarna i sina värderingar Gud, Konungen och Fosterlandet.