Slaget vid Narva (20.11.1700)
Sverige befann sig en kritisk situation när landet gick in i ett nytt århundrade på nyårsafton 1699. När Karl XI dog i april 1697 hade hans son ännu inte fyllt 15 år. Han förklarades myndig i november samma år och kunde krönas. Diplomatiska rapporter antydde att den nye kungen förde ett vilt liv och tog lite ansvar för regerandet. Mot denna bakgrund såg Sveriges traditionella fiender en chans att utnyttja den svenska svagheten. I september 1699 slöt Polen och Danmark ett hemligt anfallsförbund mot Sverige och i november anslöt sig ryssarna till detta förbund. På våren 1700 anfölls Livland av polackerna, Holstein-Gottorp av danskarna och Estland av ryssarna. Den svenska militära ledningen var beredda på anfallet från Danmark och därför begav sig armén och flotta till Själland och besegrade danskarna snabbt.
Under hösten fördes trupper över till Baltikum. Väl framme i Pernau beslutades att man först skulle möta de ryska inträngarna och armén förflyttades till Wesenberg (Rakvere) där man samlade manskap och materiel för att undsätta den svenska fästningen i Narva. På kvällen den 19 november var de svenska förberedelserna klara. Den 20 ställdes 10.500 svenskar mot 37.000 ryssar. Ryssarna hade förskansat sig kring Narva och förväntade sig ett traditionellt anfall från svenskarna. Förvåningen blev stor när den svenska armen i kraftig snöstorm i hög hastighet bröt fram mot de ryska flankerna. Man nedkämpade motståndet där man mötte ryssarna och snart var den ryska styrkan omringad. Slaget blev ett blodbad och omring 15.000 ryssar dödades och 12.000 tillfångatogs. De svenska förlusterna uppgick till 667 man.
Slaget vid Narva betraktas som en av de allra största segrarna i svensk krigshistoria och gav den svenska armén ett övertag på kort sikt. Två av de tre fienderna hade nedkämpats nu återstod polackerna. Efter att ha gått i vinterläger påbörjades kampanjen mot kung August. Denna kampanj pågick i närmare nio år och försvagade den svenska krigsmakten och den svenska ekonomin.