Idag har det gått en vecka sedan skolskjutningen i Örebro. Det är påtagligt att ingenting riktigt är som det brukar vara i Sverige just nu.
Dagen efter attacken mot Risbergska skolan i Örebro var vi ett land med vår flagga på halvstång.Trots att svenska staten inte kan utlysa landssorg för oss medborgare, beskriver begreppet landssorg tydligast det tillstånd som vårt land försatts i. För ingen kan ha gått oberörd genom veckan som har passerat.
Under dagen uppmanade Statsministern det svenska folket att delta i en tyst minut, för att hedra offren i Örebro. Den tysta minuten ägde rum klockan tolv, och fick vårt land att stanna upp för en liten stund. En kort stund där vi tillsammans fick möjlighet att skänka en tanke åt offren. En kort stund av tyst reflektion. Och efteråt fortsatte våra liv i vanlig ordning, men ändå inte.
För var man än vänder sig blir man påmind om denna ofattbara tragedi. Särskilt när flera olika krafter sveper in och använder den som ett slagträ. Ett slagträ för att göra politik av händelsen och framkalla förtvivlan, rädsla, uppgivenhet – ja, alla känslor som den värsta skolskjutningen i Sverige åsamkar oss.
I kölvattnet av det som inträffat försöker medierna ta sin bit av kakan genom att blåsa upp händelsen och måla upp iögonfallande rubriker samt uppmuntra till vilda spekulationer. I en intervju med P4 Gävleborg, som jag och en vän ställde upp i, fick vi frågor om vilken typ av medierapporteringar som nått oss i samband med attacken i Örebro. Mellan raderna kunde vi snabbt upptäcka reporterns stora intresse för vår kritik mot sociala medier. Det är nämligen sådant som fångar den breda radiopubliken och tidningsläsarnas uppmärksamhet: När vi i den ”fördärvade generationen” visar sig kunna tänka kritiskt på egen hand, och bekräftar deras bild av sociala medier. Då hamnar till och med en skolskjutning i skymundan.
Men jag behöver uppehålla mina tankar vid mediernas cynism och teatraliska rapporteringar. Det är min tillflyktsort där jag kan söka skydd, för att slippa besväras av skolskjutningar och död. En ren självbevarelsedrift för att härda ut. Den som övertänker det som hände förra veckan och inte värjer sig för verkligheten, löper risk för att bli vansinnig och paranoid. Därför måste alla rationella tankar tryckas undan – för hur skulle jag ens våga mig till skolan annars? Det som skedde i Örebro kan ju hända var som helst, när som helst; någon annan insikt vore naivt.
Men i nuläget måste jag tillåta mig själv till att få vara just det – naiv…
