Ingenting gör mig mer förlägen än närvänner kastar ur sig ett ”slay”, ”purr” eller helt naturligt påpekar ens kläder och säger ”shit vilket drip!”. Förlägenhet är kanske inte tillräckligt starkt för att beskriva tillståndet jag försätts i. Det är en språkförbistring där slangorden gör att jag känner mig fullkomligt bortkommen och svarslös.För att inte tala om uttrycken”grisch”, ”cap” ”rizz”… and the list goes on.Det spelar ingen roll om det råkar vara någon av mina närmaste vänner som jag pratar med. Jag förstår ändå inte, och det uppstår en distans i språket.
I stället för att lära mig vad uttrycken betyder har jag utvecklat en social överlevnadsinstinkt. Jag låtsas som om allting vore helt klart, svarar halvt och leder omärkbart samtalet in på ett nytt ämne. Ett ämne som jag behärskar. Ett ämne där jag står säkert och stadigt på marken. Ett ämne på svenska alltså.
Om inte annat fungerar (för att uttryckligen fråga om ordens betydelse är under min värdighet och därav uteslutet) håller jag tyst. Allt som oftast fungerar mina taktiker och jag glider smidigt undan en situation där jag annars skulle ha framstått som en omodern och föråldrad gubbstrutt.
Men trots att jag tycker mig ha undkommit den potentiella knipan finns en känsla kvar inom mig. En känsla av utanförskap – som om alla andra deltagit på ett möte som bara jag har missat. Eller apropå gubbstrutt: haft hörapparaten avknäppt och nu återvänder tillbaka till verkligheten.
Som den stereotypiska människa jag är anser jag givetvis inte mig själv som problemet, utan snarare som ett offer för omständigheterna. Orsaken bakom talspråkets obegripliga slangord –vad det äri språket som förvandlar en 17-åring grabb till ett grått gubbskrälle – ställer jag engelskans inflytande över svenskan som direkt skyldig. Det som förenar ord som ”grisch”, ”drip” och ”purr” är inte enbart att de är obegripliga och låter som karaktärer tagna ifrån mupparna. De är alla hämtade från engelskan.
Ingen svensktalande har väl undgått hur engelskan på senare tid brutit ny mark på bekostnad av svenskan. Vi svenskar tycks snarare vara öppna för förslag än vad vi är stolta över vårt språk.På så vis skiljer vi oss från Island, Frankrike och Tyskland där man håller hårt på sina språkliga identiteter. Samtidigt som de språkstolta nationerna sliter med att skapa egna översättningar på alla nya lånord, mottager svenskan med vidöppen famn lånord från alla tänkbara språk.
Och inte nog med det! Vi är så fasligt anglifierade att vi hittar på nya ”svenska” ord, men på engelska. En AW (afterwork) är ett typiskt exempel på ett uttryck som vi inte hämtat från engelskan, utan något vi hittat på själva. Lika gäller frisyren ”backslick”, ett uttryck som svenskar är ensamma i världen att slänga sig med. Visst är det minst sagt unikt för svenskan att besitta engelska ord som inte ens finns på engelska…
Så ifall det engelska språket skulle behöva några nya ord? Ja, varför inte ta och höra av sig till Svenska Akademin?
Men låt mig kliva ner från min höga häst, för liksom de allra flesta är även jag omedveten medbrottsling till anglifieringen av svenskan. Med statusen som engelskan fått i dagens samhälle är det så gott som omöjligt att undgå den. Vi människor är okomplicerade varelser som anammar språken vi har runt omkring oss, vilket i vår globaliserade värld bidrar till att språkgränserna suddas ut.
Å andra sidan finns det inget som säger att språk bör hållas åtskilda eller betraktas som varandras fiender. Somliga låneuttryck kan tillföra ett nytt begrepp för vissa situationer, och därmed berika ett språk. Språk uppstår ju trots allt inte ur tomma intet, utan de växer ur varandra.
Samtidigt som det är en god tanke att språken kan influera och inspirera varandra, ser jag fortfarande en problematik i att inte skapa svenska översättningar till våra lånord. Som sagt tar vi människor efter språk som finns runt omkring oss, vilket givit upphov till en schizofren kakafoni av svenska och engelska: svengelskan.
I mina vänners sällskap slutar jag aldrig förvånas över hur inkonsekvent engelskan används i vardagligt tal. Det är allt ifrån slanguttryck och hela fraser på engelska, till menings-uppbyggnad och engelsk grammatik som smyger sig in i svenskan.Jag förstår deras svengelska väl (fastän det låter kantigt och oseriöst), ända fram tills de helt okända uttrycken dyker upp.
Det är när jag hör dem: purr, slay, grisch, rizz… som jag mister uppfattningen och glider ifrån vännernas samtal. Aldrig känner jag mig äldre. I min spegelbild kan jag nästan se att håret antagit en grånad nyans. Jag väljer att lämna samtalet och knäpper av hörapparaten. Jag är och förblir en grå gubbe.
Skribent: Rickard Emilsson S2A
