Årgång 12
Tisdagen den 19 oktober 2021 - klockan 12:57
« Föreg. Nästa »


Klockan 08.45


Emma Zetterberg 2021-10-03


Tangentbordet vägrade att lyda mina darrande fingrar, inte ville det forma orden som skulle komma att betyda allt. Inte bara för mig utan även för dig, dig och din trångsynta stämma som jag så ofta kunde urskilja på tunnelbanestationen på vägen hem. Du som var anledningen till mitt ständiga skakande och vaknade, nätterna blev längre och timmarna fler men tiden tycktes stanna till när våra ögon möttes på perrongen i tunnelbanestationen. Ett ögonblick med dig var som en evighet, en evig smärta som fanns kvar även när du skamset vände bort blicken. Skämmas bör du! Du din, din, ja du vet exakt vad du är och vad du har gjort. För tiden läker inte alla sår och kvinnan du ser varje dag på tunnelbanestationen glömmer aldrig ditt svikande felsteg, som skapade kaos.

Inte bara bringar du kaos utan även makt, som styr mig med ett järngrepp trots alla hinder emellan oss. Trots tiden du varit borta och jag förväntades läcka. Inte ens ett tjockt lager av sten kunde hålla dig borta från mina tankar och mina furuväggar stängde inte ute din eviga stämma. Din mun är stängd och ändå hör jag dig så, min är öppen men inget tycks falla ut. Du är skamsen och jag ilsken, så varför kan jag inte släppa taget om dig? Varför kan jag inte beskriva vad jag känner i bröstet varje kväll och varje ögonblick på perrongen? Varför har du än sådan makt över mig och mitt handlande? Du är ju borta nu! Eller är du?

Jag menar du står ju ändå där varje morgon på tunnelbanestationen och väntar på tåget som mig. Eller är tåget bara en dålig fasad? Är den äkta intentionen att kränka mig med din eviga stämma? Begriper du inte att det du gjorde var fel, nej tydligen inte för ändå står du där och möter mig med blicken innan klockan blivit 08.45 och tåget åker in på perrongen. Det plågar mig att se in i dina iskalla ögon av stål och minnas det du gjort. 

Till slut lyckades tangenterna lyda mig och mening efter mening formades i Word-dokumentet, jag skrev äntligen om dig, dig och ditt svek! Din usla lymmel, du stal inte bara min dyrbara tid som nu håller på att tyna bort. Nej du gjorde något som inte kan bli ogjort, något förfärligt! Du rev ner murar för att sedan bygga torn, du lade taggar längs kanterna och prydde stenbeläggningen med hat, mitt hat. Jag pyntade även dessa torn med tårar och längtan. För trots det du gjorde och allt mitt hat så finns du kvar i mitt hjärta än.

Nu står jag i tunnelbanestationen klockan 08.45 och väntar på tåget, tåget som du hoppade framför den där tidiga morgonen i november förra året. Inte finns du mer men inte heller kan jag glömma dig. Mitt allt, mitt hjärta och min evighet. Går det att hata någon man har älskat? Ja, ja det går, för när tiden är knapp och såren inte läcker finns bara tid för förtvivlan. Du finns inte längre men ändå står du där och tittar på mig med dina iskalla ögon av stål, som sa att allt var bra och att jag inte behövde oroa mig. För du, ja du skulle komma hem igen. Jag vet att orden jag sa den morgonen inte gjorde dig glad men du sa, ja du sa att allt var bra. Skamset vänder du bort blicken när vi ser varandra nu på perrongen, för du vet att det löftet inte hölls. Du kom aldrig hem igen och jag kan inte komma över dig.


Tipsa en vän     Skriv ut



Vasaelever skriver

Fann 2 artiklar.

Rubrik   Författare   Publicerad

Klockan 08.45   Zetterberg   2021-10-03
Ny avdelning     2021-09-30
Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen

Skicka insändare

DET HÄNDE IDAG

Tisdag 19/10
New Zeeland får som första land i världen kvinnlig rösträtt (19.10.1893)

Vasaskolans webbsida


GH


VA


Vasa Akademis hemsida

Gevaliensis
Ansvarig utgivare:   Arne Övrelid
Webmaster:   Arne Övrelid
Redaktion:   Albin, Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa