1910 hölls en socialistisk kvinnokonferens i København. Konferensen är sedan länge glömd men ett av besluten fick långtgående konsekvenser. På initiativ av Clara Zetkins, en av sin tids mest radikal socialister och en nära vän till Lening och Rosa Luxemburg, beslutades att man i fortsättningen skulle fira den 8 mars som den internationella kvinnodagen. Inspirationen till beslutet kom från USA där socialistiska arbeterskor sedan länge firat den sista söndagen i februari som kvinnodag. Först den 8 mars 1914 kunde man fira kvinnodagen för första gången eftersom den inföll på en söndag detta år. Söndagen var den enda fria dag som gav möjlighet att fira dagen och att fira kvinnodagen på någon annan veckodag var otänkbart då.
I Sverige dröjde det till slutat av 1920-talet (1927) innan dagen uppmärksammades och firades av kvinnor. Efter Hitlers maktövertagande och under andra världskriget var dagen förbjuden i många länder och den föll mer eller mindre i glömska. Men redan den 8 mars 1945 samlades motståndskvinnor i Europa till ett möte i London och under de följande åren hände det att dagen uppmärksammades. 1969 tog nyfeminister i USA upp firandet av dagen och genom kvinnorörelsen spreds firandet över världen. 1972 kom dagen tillbaka till Sverige. Sin officiella status som den Internationella kvinnodagen fick den 8 mars genom ett beslut i FN 1977 som innebar att världsorganisationen rekommenderade sina medlemmar att fira dagen. Idag är det en självklarhet att uppmärksamma dagen världen över och så även vid Vasaskolan: