Det tidiga 1970-talets oljekris, efterkrigstidens utvecklingsoptimism, ökad energianvändning och tekniska framsteg ledde fram till en kraftig utbyggnad av kärnkraften i Sverige. Kärnkraften var billig, ren och effektiv hävdade anhängarna till denna energiform medan motståndarna pekade på risken för förödande olyckor och avfallsproblematiken.
Det som inte kunde hända, skräckpropaganda från kärnkraftsmotståndarna blev verklighet den 28 mars 1979 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i Harrisburg Pennsylvania. Olyckan hade börjat genom att en säkerhetsventil inte hade stängts. Kylvatten rann ut och nödkylningsystemet stängdes av. Personalen miste kontrollen över reaktorn och det fanns risk för att uranet skulle smälta vilket sker vid 2700 grader. Radioaktiv ånga spreds från kärnkraftverket och guvernören rekommenderade barn och gravida kvinnor av sätta sig i säkerhet minst 10 mil från Harrisburg. 950.000 människor i området fick besked om att vara beredda att evakueras från sina hem. Man var mycket nära en total härdsmälta men med mer tur än skicklighet lyckades man undvika en sådan. Man spekulerade kring effekterna av utsläppet och från medicinskt håll ansåg man att ge en förhöjd cancerfrekvens vilket också kan konstateras nu några decennier senare. En utredning som tillsattes kom med sina resultat i oktober kunde konstatera att olyckan berodde på mänskliga, organisatoriska och tekniska fel. Undersökningskommissionen tog inte ställning till kärnkraf-tens vara eller inte vara men utfärdade entydig varning att om inte säkerhetsföreskriftena skärptes kunde en ny olycka snart inträffa.
I Sverige gav olyckan bränsle i kärnkraftsdebatten och i folkomröstningen 1980 beslutades att kärnkraften skulle vara avvecklad 2010.
Att man undkom med blotta förskräckelsen i USA 1979 visade sig tydligt sju år senare när kärnkraftverket i Tjernobyl i Ukraina 1986 drabbades av en härdsmälta.