Efter att i nära 700 år styrts från Sverige blev Finland efter det svenskryska kriget 1808-1809 en del av Ryssland. För de flesta innevånare betydde denna förändring mycket lite då tsaren lät finnarna behålla ett visst självstyre. Under det nationalistiska tidevarvet under senare delen av 1800-talet utvecklades inom intellektuella kretsar i Finland ett nationalmedvetande och en klarare nationell identitet. Till skillnad från utvecklingen i Norge vid samma tid förde man i Finland en försiktig linje som syftade till en större självständighet inom det Ryska riket. Av tsaren ansågs Finland vid tillfällen som en av de mest lojala delarna av riket. Det var framväxten av en rysk nationalism som gav de fiska frihetssträvandena kraft.
1899 utfärdade tsar Nikolaus ett påbud som innebar att Finland skulle förryskas och förlora sin autonomi. Detta påbud skärpte ökade motsättningarna mellan Ryssland och Finland något som inne förbättrades av att tsaren gjorde upprepade försök att utplåna allt genuint finskt. Fram till första världskrigets utbrott förde Finland kampen med konstitutionella medel men världskriget och planer på en ny omfattande förryskningskampanj 1914 ändrade den finska inställningen till Ryssland. En mängd finska studenter sökte sig utomlands för att få en militär utbildning. Kriget satte stopp för ryssifieringsplanerna och genom tsardömets fall i mars 1917 ändrades förhållandena i grunden.
Sommaren 1917 genomförde den finska riksdagen en statskupp då man den 18 juli förklarade att man övertagit den högsta makten från tsaren. Kerenskijregimen i Ryssland hade alltför många egna problem för att kunna ägna resurser åt Finland. Den 7 november störtades den borgerliga Kerenskijregimen av Lenins bolsjeviker. I Finland utbröt en storstrejk i november och efter denna föreslog den finska regeringen att landet skulle förklara sig självständigt, vilket också skedde den 4 december. Både högern och vänstern stödde självständighetsförklaringen men var oeniga om följderna av denna förklaring. Den 6 december beslutade riksdagen att Finland var en självständig stat och denna händelse markerar Finlands födelse som suverän stat.
Man stod nu inför problem som påminner om de problem de baltiska staterna genomgått under senare år. Finland var en stat som inte kunde upprätthålla ordningen i landet och som dessutom hade ryska trupper på sitt territorium. Laglösheten tilltog och något måste göras. Den 27 januari 1918 utnämnde president Svinhufvud, Mannerheim till överbefälhavare och samtidigt upphöjdes de frivilliga skyddskårerna (den vita) till finsk armé. Redan dagen efter började man avväpna de ryska trupperna i landet, men samtidigt inleddes ett inbördeskrig mot de röda gardena som byggts upp. Kriget som följde kan beskrivas som en rad mödosamma manövrer genomförda av dåligt utbildade och utrustade trupper. Båda sidor visade prov på stor grymhet och använde terror som vapen. I reguljära strider stupade 3000 vita och 3.600 röda soldater, den röda terrorn krävde 1.600 offer medan den vita terrorn 8.400. Det hörde till vardagen att oskyldiga personer mördades och avrättades helt utan grund.
Kriget upphörde i maj 1918 med de vitas seger, men under sommaren avled 12500 i de krigsfångeläger som upprättats. I lång tid levde minnet och bitterheten från denna blodiga vår och sommar i Finlands historia.