Marcus Tullius Cicero (106-43 f.Kr.) var en framstående romersk politiker, talare, filosof och prosaförfattare. Hans latin betraktas av eftervärlden som mönstergillt och det är det ciceroniska latinet som fram till modern tid har varit stilbildande. Många av hans skrifter är bevarade:
1. Handböcker i retorik - talekonst
2. Tal. Det mest kända är det som han höll mot upprorsmakaren Catalina år 63, det år han var konsul och den romerska republikens högste ämbetsman.
3. Filosofiska skrifter som bland andra ”Om plikterna, Om vänskapen, Om ål-derdomen.”
4. Brev som utgör en viktig historisk källa för tiden mellan 65-43 f.Kr.

Efter mordet på Caesar den 15 mars 44 f.Kr. angrep Cicero dennes efterträdare Marcus Antonius häftigt i en rad tal. Detta ledde till att han år 43 förklarades fredlös. Han efterspanades och om mordet på honom ger samtida källor följande bild:
”Marcus Antonius hade vid triumviratets ankomst (Octavianus, Antonius, Lepidus) lämnat Rom. Först flydde han till ett par av sina lantegendomar, bl.a. en belägen vid havet för att fortsätta flykten med båt. När han kommit ett stycke ut till havs drevs han tillbaka av motvindar. Han kunde inte heller tåla sjön. Han greps då av leda både att fly och att leva. Han drog sig då tillbaka ungefär en romersk mil från havet och sägs då ha yttrat;
- Må jag dö i det fädernesland som jag så ofta räddat. Hans slavar var beredda att strida men själv beordrade han att bärstolen skulle ställas ned och beordrade slavarna att lugnt lida, vad ett oblitt öde kunde medföra. När Antonius utsända kom, sträckte han fram sitt huvud och blev så halshuggen. Man högg av honom händerna, eftersom man lade dem till last att ha skrivit mot Antonius. Så fördes hans huvud till Antonius och placerades på hans befallning mellan hans händer på talarstolen i Rom. Där hade han under och efter sitt konsulat, ja även under sitt sista levnadsår hörts tala under så stor beundran, som ingen annan människas röst någonsin förmått väcka. Människor, som passerade, kunde för sina tårar knappt lyfta sina ögon då de betraktade de stympade kroppsdelarna av en så stor och framstående medborgare”
Eg