Under 1660-talets senare del exploderade häxförföljelserna i Sverige. 1667 uppträdde djävulen i Dalarna och ingick förbund med män och kvinnor som sedan deltog i orgier i Blåkulla. Häxjakt var inget nytt inom kristendomen, sedan mitten av 1400-talet hade mellan 50.000 och 100.000 personer avrättats för häxeri alltså kontakt med satan. I Sverige hade hatet mot katolicismen och en mycket ortodox syn på kristendomen gett upphov till att många präster ofta tog upp djävulen i sina predikningar. Snart såg människor satan runt omkring sig och saker som inte kunde förklaras eller människor som inte uppförde sig som alla andra kopplades till onda makter. Efter starten i Dalarna spreds häxjakten till Hälsingland, Gästrikland och andra mellansvenska landskap.
1676 nådde trolldomsmålen Stockholm och ofta var det barn som uppträdde som vittnen, ett av de mer kända var den s.k. Gävlepojken. För att komma till rätta med denna farsot tillsattes en sk trolldomskommission.
Som medicinsk expert i trolldomskommissionen utsågs Urban Hiärne. Han föddes den 20.12.1641 i Skvorits i Ingermanland. Hans studerade först vid universitetet i Dorpat (Tartu) i Estland men fortsatte snart till Strängnäs gymnasium och var student i Uppsala 1661-1666. Under ett studieuppehåll i Frankrike blev han medicine doktor 1670 var ledamot av Trolldomskommissionen från 1676.
Om hans insatser i denna kommission insatser skall vi se mer på nedan men hans främsta vetenskapliga insatser skedde inom geologin och hydroterapin dvs. läran om att dricka brunn för hälsans skull. Han arbetade i många år vid Medevi Brunn i Östergötland en plats han rekommenderade som ett alternativ till de kostsamma brunnsresorna till kontinenten. Han avled på sitt 83dje år den 10 mars 1724 i Stockholm.
Det han har kommit att minnas för är insatsen under häxprocesserna. Hiärne trodde själv på vad han kallade ”Satans fördjävlade tyranni” som en realitet men genom sina erfarenheter från de s.k. vaktstugorna där de anklagade hölls häktade började han tvivla på de berättelser han hörde. ”Med läkarens empiriska skarpblick avslöjade Hiärne de anklagande barnen, främst flickorna, som ”arglistiga” lögnare, uppskrämda och uppmuntrade av miljöns tryck och de vuxnas suggestiva berättelser, dessutom drivna av lust att väcka uppseende. Bakom de föregivna Blåkullafärderna fann Hiärne bara ”ondska, skvaller och självsvåld”; ur sina anfäktelser och extaser vaknade barnen av några droppar ammoniak.”
Genom sitt empiriska skarpsinne kunde Hiärne med lätthet avslöja de viktigaste vittnena i trolldomsprocesserna i Stockholm som lögnare. Deras berättelser var motstridiga, innehöll detaljer som barnen inte förstod och de ändrades ständigt till att bli mer fantastiska för varje dag som gick.
Genom sina avslöjanden framstod processerna för den utbildade överheten snart som rent pinsamma då man under nästen ett årtionde skickat människor i döden på grund av barns fantasier och lögner. Med Urban Hiärnes insats dog häxförföljelserna ut men först 1737 avskaffades dödsstraffet för trolldom och först under Gustav III försvann dödsstraffet för satanspakt avskaffades.