Midvinter var i äldre tid liksom midsommaren viktiga högtidsdagar för att markera årets kortaste och längsta dag. Redan innan kristendomen kom till Sverige firades midvinter på olika sätt. Den mest berömda beskrivningen är den från rikshelgedomen i Gamla Uppsala som skrevs ned ca 1070 av prästen Adam av Bremen som själv aldrig var i Uppsala. Berättelsens källvärde är därför tveksam men det han skrev om midvinterfirandet för nästan tusen år sedan är som följer:
”Vart nionde år brukar man i Uppsala fira en gemensam fest med deltagande av folk från alla svenska landskap. Ingen har lov att utebli från denna fest. Kungar och folkstammar, alla och envar sänder sina gåvor till Uppsala, och de som redan har antagit kristendomen måste köpa sig fria från deltagande i dessa ceremonier. Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. För övrigt sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger, som är oanständiga och därför bäst bör förtigas"
Hednatempet i Gamla Uppsala förstördes i slutet av 1000-talet. När Sverige kristnades tog julen över firandet under midvintern, som inföll ungefär vid samma tid.
(I hednisk tid firades midvinter mitt i det man uppfattade som mitt i vintern, den 12 februari, och inte på den mörkaste dagen)
