Författare till >100 böcker

Lördagen den 25 april 1846 var det högtidsfest vid Vasaskolan. En av de mycket uppskattade lärarna, den 35-årige lektorn i filosofi, hade fått en prästtjänst i Heby och lämnade sina elever. Man samlade in en större summa och beställde en minnesgåva hos silversmedsmästaren Erik Gustaf Öström. Man bestämde sig för ett dryckeshorn, helt i Lénströms götiska anda, ett horn värdigt en vikingahövding. Hornet överlämnades högtidligen med följande inskription ”af Gefle Gymnsiiungdom till C.J. Lénström d. 25 Aprill 1846”. Eftersom eleverna visste att Lénström uppskattade poesi hade man skrivit några strofer som deklamerades vid överlämnandet:

Hurrah, hurrah! En skål vi tömme
För lärarens, för vännens väl!
I mjödets safter hälsa strömme
Med merg och mod till kropp och själ!

Ja, Själom undan dagens möda
För nöjets ro, en flyktig stund,
och låtom hornet flitigt blöda
runtom i trogen vänskaps rund.

I samband med utgivningen av den andra delen av en biografi om Carl Jonas Love Almqvist får vi veta att det fanns en Gävlebo i utkanten av författarens liv kring 1840. Han har beskrivits som ett redskap för Almqvist och till och med som hans apa, som lydde hans mista vink.
Man vem var då denna gävlebo som få minns idag?

Carl Julius Lénström föddes i Gävle den 7 maj 1811. Hans far var kofferdikapten, alltså kapten i handelsflottan. Som nioåring börjande han sina studier vid Trivialskolan som det året bytte namn till Lärdomsskolan. Den låg där Frimurarhuset ligger idag. 1825 ansågs Carl Julius vara mogen för gymnasiet och den 21 september skrev rektor in honom som elev i första avdelningen. I tre år studerade han vid Gefle gymnasium, dagens Vasaskola, och den 8 oktober 1828 lämnade han skolan och Gävle. Vid denna tid hade inte gymnasierna examensrätt så han for till Uppsala för att testas och samma höst skrev han in sig vid Universitetet och blev medlem av Gästrike-Hälsinge nation (GH).
Efter fem års studier blev han magister 1833 men han verkar ha trivts i Uppsala och i den lärda miljön i staden. Han blev 1836 docent i litteraturhistoria. I stället för att ordna ett fast arbete fortsatte han sina studier och hade en del föreläsningar vid universitetet för att klara sig ekonomiskt. 1838 valdes han till Förste Kurator vid GH och året efter blev han teologie kandidat.
Under dessa år påbörjade han vad som skulle bli hans egentliga kall, skrivandet. Man skulle kunna säga att Lénström led av skrivklåda och hans abnorma energi som författare ledde till att han fick kontakt med Almqvist.

Redan som 25-åring publicerade han sin första bok ”Försök til lärobok i Ästhetiken” så följde en rad dikter och noveller som, ”Sigurd och Brynhilda, Saga i 24 Sånger” och den i Gävle tryckta ”Lyriska förstlingar”. 1839, medan han fortfarande var i Uppsala, startade han en litterär tidskrift som han kallade Eos efter gryningens gudinna i den grekiska mytologin. Den trycktes i Gävle eftersom det var billigare där men gavs ut i Uppsala. I tidskriften ansåg många att Lénström upplät alltför stort utrymme till Almqvist. Han hade väckt upprörda känslor 1839 då han gav ut sin roman ”Det går an”. I boken ifrågasattes äktenskapet som den naturliga och enda formen för ett förhållande mellan man och kvinna. Upprördheten var så stor att en lång rad motskrifter gavs ut till försvar för äktenskapet.
Den unge Lénström, då 28, upplät sin tidskrift till Almkvist som var 18 år äldre. För detta blev Lénström i en motskrift mot Almqvist föraktfullt kallad ”kolskrivare Carl Johan Flabbe” av professorn i grekiska Vilhelm Fredrik Palmblad. I mars 1840 utkom det sista numret av Eos som de tre sista månaderna trycktes i Uppsala. Det verkar inte som om kritiken var orsaken till nedläggningen utan att Lénström vid denna tid fick möjlighet att genomföra en för sin tid omfattande studieresa till Danmark och Tyskland.

Hemkommen prästvigdes han på våren 1841 och genomgick pastorsexamen samma sommar. Han tyckte säkert att det var på tiden att få ett fast arbete så han sökte och fick tjänsten som lärare vid Atheneum i Gävle 1842. Han stannade inte länge där eftersom han den 27 oktober 1843 fick en lektorstjänst i filosofi vid Vasaskolan. Han var en mycket uppskattad lärare i Gävle och då han lämnade skolan sörjdes han av eleverna som gav honom dryckeshornet som ett minne för livet från sin gamla barndomsstad.

Lénström lämnade Gävle för att bli kyrkoherde i Västerlövsta och Enåker i Heby. Han tyckte att han nu hade den inkomst som behövdes för att stifta bo och han gifte sig 1845 och fick med tiden en son och fyra döttrar, men hans passion var skrivandet. Han utgav mer än 100 böcker, ett otal artiklar och mängder av manuskript fanns kvar efter hans död. Någon högre litterär kvalité hade inte hans verk men flera av hans läroböcker var uppskattade. Han utgav även en Ordbok i Helsinge-Dialecten 1841. Han förklarade själv sitt närmast maniska skrivande. De anlag för mjältsjuka han bar på kunde endast motverkas av att han fick låta sin livliga fantasi vara flitigt verksam. Han erkände gärna att mycket av det han skrev var av undermålig beskaffenhet och hastverk.
För oss gävlebor kan det vara intressant att veta att då han var som mest utsatt och hånad för sitt stöd av Almkvist skev han en uppskattad prolog till Gävles nya teaterhus öppnade 1840 och när kung Karl XIV Johan dog 1844 höll han minnestalet.
På äldre dagar mindes hans församlingsbor honom som en snäll och omtänksam själasörjare, en snällhet som ibland ställde till problem för honom. Kanske var det på grund av samma snällhet och beundran som drog på sig samtidens förakt genom stödet för Almqvist 1840.

Lénström slutade sina dagar på sin prästgård 1893 men han glömde inte sin gamla skola i Gävle som fick ett stipendium i hans namn och även det dryckeshorn han förärats återkom till Gefle Gymnasiiungdom. Ännu idag kan det ses i Vasaskolans foajé.