Gunilla Dahlberg har arbetat som legitimerad lärare i nästan 38 år nu. Hennes positiva attityd och ambitiösa arbetssätt har gjort henne till en storfavorit hos såväl elever som kollegor. Men vem är hon egentligen? Tyska, svenska och historia – det är de tre ämnen Vasaskolans humanistlärare brinner mest för!
Än en gång går sommaren mot sitt slut. Dagarna blir mörkare, höstlöven börjar falla och återigen fylls skolans lokaler av såväl nya som gamla ansikten efter en lång och osäker vårtermin på distans. Medan elever och lärare försöker återgå till någon typ av normalitet, förbereder Vasaskolans språk- och historielärare Gunilla Dahlberg sig inför sitt 38:de och sista år som lärare.
”Det är tråkigt men jag känner samtidigt att nu kommer det nya lärare. Nu ska de yngre fram, nu kan vi äldre dra oss tillbaka!”
Klockan slår halv 7 och solen skiner högt över det lilla villaområdet i Olsbacka, där Gunilla Dahlberg är bosatt med sin man Lasse sedan många år tillbaka. Fritiden spenderar hon allra helst med familjen. Gärna uppe i dalaskogarna men även, när vädret och Corona tillåter, nere i semesterparadiset Spanien. Hon gillar också att hålla sig aktiv, på somrarna ser hon fram emot långa fjällvandringar och under kallare månader ägnar hon sig mycket åt skidåkning. Men även den piggaste behöver ibland en paus, då kopplar hon gärna av på soffan med en spännande bok, helst en deckare eller en självbiografi.
”Det måste vara någonting man kan följa och leva sig in i. Därför är jag inte så mycket för fantasy. Det måste vara trovärdigt!” säger Gunilla.
Även vardagarna utnyttjas till fullo. Hon är mycket arbetsdriven och ser skolan som en dörr till kunskap, vare sig man sitter bakom en skolbänk eller en kateder.
”Jag älskar miljön! Bara här inne tycker jag det är så underbart. Att sitta här bland böcker och bokhyllor” säger Gunilla, medan hon kollar sig runt i det lilla biblioteket på andra våningen.
Något jag tidigt slogs av under dessa knappa 45 minuter i det lilla biblioteksrummet var hur högt Gunilla talade om sitt nuvarande liv, både karriärmässigt och fritidsmässigt. Inte en endaste gång upplevde jag ens en uns av negativitet eller otacksamhet från hennes sida gentemot vare sig arbetet eller privatlivet. Tagen ur hennes egna ord är hon mycket lyckligt lottad som kan leva sitt liv precis som hon vill utan några större hinder. Frågan fortsatte dock att växa inom mig tills att jag inte längre kunde hålla den tillbaka. Har det alltid varit så? Svaret jag fick var långt och komplicerat, och för att besvara frågan lär vi blicka bakåt i tiden. Till en aprildag för 64 år sedan.
I ett litet kustområde i Uppland norr om Stockholm, föddes år 1956 en liten flicka vid namn Gunilla. Hon var yngst av tre barn och den enda av sina syskon som fötts i Sverige, efter att hennes föräldrar emigrerat från Finland ett par år tidigare. Minnena från Roslagen är få och otydliga då tiden där blev kort. Familjen flyttade nämligen till Forsbacka redan tidigt in på Gunillas småbarnsår. En sådan stor flytt kan ibland vara tufft för ett barn, speciellt vid en sådan ung ålder. Men flytten är inte något Gunilla beskyller sina föräldrar för – det var nämligen i Forsbacka som hennes passion för undervisning växte fram!
Som barn till två finska arbetskraftsinvandrare fick Gunilla snabbt lära sig vikten av utbildning. Hon förklarar hur Finland under en längre tid hade varit härjat av krig och att landet efter krigen drabbades hårt av fattigdom och elände, vilket hindrade hennes föräldrar från att gå i skolan.
”Det var ju bara att bygga upp landet igen och då handlar det liksom inte om att studera. Det fanns inte på kartan.” förklarar Gunilla.
Föräldrarnas tuffa uppväxt blev hennes egen motivation och hon var fast besluten om att bryta familjens arbetartradition. Hon beskriver hur hon redan vid sex års ålder längtade efter att få börja studera, och vad hon skulle bli – ja, det stod klart redan från början!
”Det har bara funnits läraryrket för mig!” utbrister Gunilla med ett stort leende på läpparna, medan hon minns tillbaka till sin skolgång. Hon berättar om hur hon som barn avundades sina äldre bröder som fick börja skolan innan henne. Ett minne som följt med Gunilla genom livet är hur hennes bröder alltid talade så högt om en specifik lärare, de skröt alltid om hur snäll hon var och beskrev hur mycket hon älskade sitt jobb. Denna kvinna blev på många sätt Gunillas inspirationskälla.
”Det kvittade inom vilka ämnen jag skulle undervisa, jag skulle bara bli lärare!”
I slutändan var det intresset för språk, dess uppbyggnad och dess historia som fångade upp Gunillas intresse lite extra. Något som hon bland annat tackar sin tvåspråkiga uppväxt för. Språkintresset tillsammans med den växande fascinationen för historia gjorde även valet av gymnasielinje enkelt. Efter nio år i grundskolan påbörjade hon sitt första år på Vasaskolans humanistlinje, en tid som än idag ligger henne lite extra varmt om hjärtat – av mer än en anledning.
Det låter som en saga taget ur en klassisk high-school film. Skolans nya tjej möter skolans äldre kille. Han är medlem i en förening och hon i en annan. De möts av en slump på en fest och faller pladask vid första ögonkastet. Men historien är inte tagen ur någon romantisk ungdomsfilm, utan ur Gunillas egna liv. Det var nämligen just så hon träffade sin nuvarande man Lasse, på en Runa-Verdandi-fest under sitt första gymnasieår. Vad hon inte visste då var att detta skulle komma att bli startskottet på en livslång kärlekshistoria som än idag växer sig starkare för varje dag som passerar. Tillsammans har de två döttrar och tre barnbarn, med ett fjärde på väg. De bor alla på samma gata och träffas nästan dagligen. Gunilla beskriver med ett stort leende på läpparna hur hon ofta ser sina barnbarn komma springandes längs med gatan, och hur mycket hon älskar att umgås med familjen.
”Har du några kakor mormor?” imiterar Gunilla sina barnbarn, efterföljt av ett hjärtligt skratt.
Ett starkt bevis på Gunillas kärlek och lojalitet gentemot sin man kom när hon, efter att hennes make kommit in på tandläkarutbildningen i Umeå, valde att byta studieort från Uppsala så att de skulle kunna studera tillsammans.
”Det var en stor omväxling att gå direkt från gymnasiet till universitetet.” förklarar Gunilla. ”Det är så mycket mer eget ansvar på universitetet. Det var svårt vid den åldern.”
Inte ens kärleken kan göra universitetstiden till en dans på rosor och hon stötte på många motgångar under sin utbildning. Trots att hon beskriver majoriteten av sina lärare från denna tid som rättvisa och rationella med elevernas bästa i åtanke så fanns det en lärare hon riktar skarp kritik emot. Han beskrivs för mig som en bitter och orättvis man som inte brydde sig om sina elevers utbildning. Gunilla återberättar en specifik händelse med honom som nästan kom att kosta henne hela hennes karriär. Hon blev nämligen kuggad på sin tenta två gånger.
”Jag blev liksom låst, jag kunde inte tänka klart. Jag tror jag var rädd för honom. Det kändes liksom som att han skulle kunna stoppa min utbildning.”
Många hade kanske gett upp, men inte Gunilla! Genom hårt arbete och många timmars plugg lyckades hon omvandla rädslan till motivation. Hon klarade tentan och lovade sig själv att hon aldrig skulle bli som honom.
”Jag tänkte, vad har en lärare för syfte? Har en lärare ett syfte att skrämma sina elever eller hjälpa dem? Jag tänkte att jag ska bli lärare och jag ska se till så att mina elever växer och får handledning och vägledning framåt.”
Gunillas inspirerande motto är något hon än idag försöker efterleva, både genom sitt arbete som lärare och genom sitt engagemang i skolans kvinnoförening Runa, där hon själv varit medlem en gång i tiden. Idag arbetar hon sedan 13 år tillbaka som föreningens inspektor och går i genomsnitt på ett möte per termin. Hennes arbete går bland annat ut på att se till att det inte förekommer någon pennalism eller annan typ av kränkande beteende mellan medlemmarna. Hon fungerar även som gruppens kontaktperson och vägledare. Om gruppen stöter på problem med exempelvis skolledningen är hon där för att hjälpa till och försvara föreningen vid behov. För Gunilla är också föreningens ritualer och traditioner en viktig del av mötena. Bland annat traditionen eloquentia, som på latin betyder tal och går ut på att varje person läser upp ett textstycke inför föreningens resterande medlemmar.
Kunskap är något som präglat Gunillas liv, både genom motgång och framgång. Hon har gått från student till lärare och hennes hjärta har aldrig riktigt lämnat skolmiljön, men tiden här börjar närma sig sitt slut. Efter 38 år i tjänst förbereder sig Gunilla inför nästa stora steg i livet, nämligen pensionen. Hon förtydligar att hon kommer sakna jobbet, kollegorna och eleverna men att hon ser pensionen som ett nytt äventyr. Hon ser fram emot att spendera mer tid med sin man och hon längtar efter friheten som kommer med att vara pensionär.
”Jag känner att jag börjar bli mätt på skolan.” förklarar Gunilla. ”Det är som när man äter en god middag, det är så gott och man sitter och äter och äter. Till slut så blir man mätt, man kan inte äta något mer. Du skulle egentligen vilja för att det är så gott, men det tar slut. Jag är inte trött på skolan, men jag är mätt på den!”
Trots motgångar och prövningar längs med vägen har Gunilla genom hårt arbete och en stark vilja bevisat att allt är möjligt om man jobbar för det och tror på sig själv tillräckligt. Genom sin positiva och karismatiska utstrålning har hon utbildat och inspirerat en hel generation av framtida lärare. Som en sista punkt frågade jag om hon hade några tips till de som valt samma karriärsinriktning som hon själv gjort och svaret jag fick var otippat, men samtidigt väldigt vist och inspirerande. Hon anser att man måste hitta en balans mellan ambition och överarbetning. Det är lätt att man blir för ambitiös och överarbetar eller till och med går in i väggen.
”Ibland måste man tänka så här, det är gott nog, det räcker, jag behöver inte överarbeta det här. Jag behöver inte tänka att det måste bli bäst. Det är viktigt att ta det lugnt och njuta av stunden istället.”
Text: Michelle Theuer
