Att som elev eller skolpersonal på Vasaskolan kunna acklimatisera sig i de nyrenoverade lokalerna, är sannerligen ingen lätt uppgift. Huvudentrén, aulan och andra betydelsefulla delar av skolan må vara fint bevarade, medan andra ”vanliga” lektionssalar inte lyckas upprätthålla samma höga standard. Historiskt sett har möblemang och material såsom katedrar, bokhyllor, arbetsmaterial, tavlor, affischer och i särskilda fall pianon eller klassrumsorglar varit obligatoriska, eftersom det förhöjer upplevelsen av att lära sig saker i skolan avsevärt. Det är naturligtvis inte bara nöje som dessa typer av möbler för med sig, det är förstås också nödvändigt rent arbetsmässigt. Att se en välfylld bokhylla med diverse ämneslitteratur, är väl betydligt trevligare än att betrakta en vitmålad vägg. Tillvaron är numera ganska steril. Någonting känns helt enkelt inte rätt, med att bli undervisad i vad som kan liknas vid en operationssal.
Det finns dock undantag runtom i skolan, där enskilda salar sakta men säkert har återfått sin ursprungliga charm. Tyskasalen (207) samt franska- och latinsalen (203) är två praktexempel på sådana salar. I kombination med den ursprungliga inredningen och den splitternya stilen, har utsökta undervisningssalar utformats. Där finns både bokhyllor innehållande såväl skönlitterära som grammatikböcker, dekorativa affischer och andra tillfredställande inredningsdetaljer. Här spenderar man gladeligen ett par timmar varje vecka. Det är ett tydligt tecken på att en renovering inte alltid behöver innebära förändring! Här handlar det snarare om en blandning mellan restaurering och renovering.
Visserligen hade renoveringens syfte ett bra ändamål. De nyrenoverade salarna är garanterat bättre anpassade rent ergonomiskt och klimatmässigt, men nog borde det inte vara en omöjlighet att få till en trevlig färgsättning åtminstone?!
/Elev i naturtvåan
