De första 313 åren efter att Vasaskolan grundades 1557, fanns endast ett program att studera; det humanistiska. Programmet lades ned på 1990-talet, och blev istället en inriktning på samhällsprogrammet, som infördes på Vasa 1952. Sedan 2011, då programmet återstartades, har det fått allt färre sökande och programmet har lagts ned på vissa skolor i landet. Innebär detta att humanisterna nu måste möta sitt öde?
Solen har precis börjat gå ner en måndagseftermiddag på Vasaskolan. Strålarna lyser genom fönsterna och ger de historiska tavlorna som omringar klassrum 421 ett gyllene sken. Trots att solen når klassrummet, är det kallt där inne. Detta ser dock inte ut att bekymra Arne Övrelid, som precis avslutat sin sista lektion för dagen. Han ser lika pigg och glad ut som alltid.
Sedan 38 år tillbaka har Arne jobbat här på Vasa. Han undervisar numera i historia, arkeologi och kultur och är därför en betydande lärare för humanisteleverna som främst inriktar sig på dessa ämnen. Däremot har det inte alltid varit så.
“Förr i tiden var det i stort sett bara ett språkprogram. Man läste både grekiska och latin och man var inte alls lika inriktad på historia och kultur som idag. De som gick humanistiska blev språkexperter, helt enkelt!” förklarar Arne.
De senaste åren efter att programmet infördes på nytt har dock klasserna blivit mycket små, tack vare allt färre sökande. Att klasserna blir mindre medför också nackdelar. För två år sedan lades språkinriktningen ned, numera finns bara kulturinriktningen här på Vasaskolan, vilket i sin tur kan leda till att språkintresserade förlorar intresset för programmet. Finns det någon anledning till så få sökande, då?
När jag frågar Arne om detta svarar han bestämt: “Det beror på okunskap om humaniora och samtidigt är informationen om programmet otillräcklig. Jag tror att många av samhällseleverna tycker det är roligare att läsa historia än samhällskunskap, och skulle kunna tänka sig att gå humanistiska, men de vet inte vilka möjligheterna är. Många vuxna har också fördomen att det enbart är ett språkprogram, som det var förr, vilket inte längre stämmer.”
Arne understryker dock att storleken på klasserna inte bara är negativ.
“Jag har varit klassföreståndare för naturklasser och samhällsklasser, och ingen av dem har varit lika sammansvetsade som humanistklasserna. Eleverna är mer likartade.” menar han.
Min egen klass dyker upp i bakhuvudet. Jag ler för mig själv och tänker på vår gemenskap. Om det inte vore för den, vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Klasskamraterna är anledningen till att det inte tar emot att vakna på morgonen. Då börjar jag plötsligt tänka på studenten, och det hugger till inombords. Men nej, jag får inte tänka så, det är ännu långt dit.
Ett tag in i intervjun drar jag upp min jacka, det blir bara kallare och kallare i rummet. Jag bläddrar i mitt anteckningsblock och funderar på vad jag ska fråga härnäst. Tankarna vandrar till möjliga lösningar, finns det något vi kan göra för att öka intresset?
“Det bästa vore ju om vi humanister fick skriva informationen till programmet. Då får eleverna bättre förståelse för vad vi erbjuder.” anser Arne.
Jag passar också på att fråga om det finns några missuppfattningar om linjen. När jag själv gick på högstadiet minns jag att många trodde att linjen inte var lika bred som samhällsprogrammet. Arne bekräftar att det är en vanlig missuppfattning.
“Många högskoleutbildningar kräver kursen Matematik 2, som vårt program inte erbjuder. Men det går att läsa kursen som individuellt val, och med goda betyg kan man egentligen bli vad som helst!” förklarar Arne.
Under intervjun har jag funderat på om Vasaskolan någon gång kommer lägga ned linjen för gott. Jag vet att många andra skolor i Sverige har fått möta det ödet, så det är inte osannolikt att det sker även här. Min sista fråga är därför: Tror du att humanistiska programmet kommer läggas ned helt och hållet?
Arne är tyst och tänker efter en stund, innan han tittar upp på mig och svarar “Nej.” med ett litet flin. “Om det blir för få elever kommer det i värsta fall att åter räknas som en inriktning på samhällsprogrammet. Men om rätt information ges, så tror jag att fler kommer vilja söka hit.” säger han hoppfullt.
När jag avslutar intervjun och börjar bege mig hemåt tänker jag åter på min klass. Om kommande humanistklasser har den sammanhållning vi har, är jag säker på att eleverna, precis som jag, kommer ta sig hem med ett leende på läpparna varje dag.
