Bravehart

Urd börjar sin vinterfilmklubb med historiska filmer genom att visa klassikern Braveheart från 1995. Vi kommer att se kända och okända filmer, inom olika genrer men alla filmer kommer att ha historisk relevans. Vi kommer att skärskåda dem med en historikers skarpa och kritiska blick. Vi avslutar våra möten med fika och diskussion.
Alla intresserade är välkomna till Vasasalen onsdagen den 12 november. 15.30 i sal 411.
De som önskar förbereda sig till onsdagen kan läsa texten nedan.
 
 
 
Kring Braveheart
Många har sett honom i den spektakulära filmen Braveheart, om William Wallace, skottarnas hjälte. William Wallace föddes någon gång under 1270-talet de flesta anser att 1272 kan vara en begåvad gissning. 
England styrdes av Edward I som erövrat Wales och då Scotlands kung Alexander III dog utan arvingar uppstod en konstitutionell kris i Scotland. Edward utnyttjade situationen och sände sin armé till Scotland där den erövrade stora områden och gick fram med stor brutalitet, alla i deras väg riskerade livet och mängder av oskyldiga kvinnor och barn mördades. Han lade beslag på skottarnas heliga Stone of Scone och placerade den i den engelska kungatronen och utnämnde sedan en engelsk vicekung 1296.
Då kriget var över samlade sig de skotska klanerna till kamp. Den leddes av William Wallace som kom från en lågadlig familj. Kampen inleddes med attacker mot engelska ställningar och man slogs med samma brutalitet som engelsmännen och i sina order klargjorde Wallace att alla engelsmän som var mot honom skulle slås ihjäl.
Den engelska armen samlades åter för att slå ned det skotska motståndet och de samlades vid Stirling Castle. Den 11 september 1297 stod två arméer mot varandra den engelska med upp mot 50.000 mot den skotska med 10.000 man. De engelska officerarna ansåg segern given och sände två munkar till Wallace med budskapet att de skulle lägga ned sina vapen och kapitulera. Wallace svarade enligt de medeltida krönikorna: "Return to thy friends", said Wallace, "and tell them we come here with no peaceful intent, but ready for battle, determined to avenge our wrongs and to set our country free. Let thy masters come and attack us; we are ready to meet them beard to beard."
Engelsmännen gick till attack men genom allvarliga taktiska misstag och en väl genomtänkt skotsk taktik segrade skottarna och kunde jaga ut den engelska armen från sitt territorium. William Wallace vet vi inte mycket mer med säkerhet än att han verkligen vann slaget vid Stirling Bridge och visade att Scotland kunde försvara sig. Hans segrar hade ingen långvarig effekt för det engelska inflytandet över Scotland ökade allt mer och även om Stone of Scone återförts till sin hemvist är Scotland fortfarande en del av Storbritannien.
 
Robert I.
Robert Bruce är otvivelaktigt den största hjälten genom tiderna i skotsk historia. Några kanske kommer ihåg honom från filmen Braveheart där han dock inte framställs som något annat än en självgod egoist medan hjälten hela dagen, William Wallace stal showen. Tyvärr måste nog de flesta historiker skaka på huvudet åt filmen då den ger ett fel intryck av historien. Vad Skottland vid denna tid behövde var inte en otålig Wallace utan en Robert med tålamod och planering. Bruce fick kämpa först mot Edward I (Longshanks) Plantagenet och sedan hans son Edward II innan han vid Bannockburn (1314) var redo för att på allvar bekämpa den engelska kronan.
Historien som ledde fram till detta tåls att berätta. Kampen om kontroll över Skottland började 1286 då Alexander III dog. Den enda tronarvingen var hans barnbarn Margareta som var dotter till den norska kungen. Edward som gärna ville se en total underkastelse av sina grannar i norr förespråkade ett giftermål mellan Margareta och hans son. Margareta dog dock utanför Orkneyöarna på väg till England. Successionen stod nu öppen för många men framförallt John Balliol (engelsk baron) och Robert Bruce. Den engelska kungen såg gärna att Balliol blev kung då hans familj hade en historia av lojalitet mot den engelska kronan.
1292 valdes Balliol till kung och genast ställde Edward hänsynslösa krav om feodal överlägsenhet över Skottland samt Balliols land i England samt att Skottland aktivt skulle delta i det pågående kriget med Frankrike. Naturligtvis kunde inte ens Balliol gå med på sådana krav och utropade istället att han var den obestridde kungen av Skottland och inte skulle svara inför någon annan än sitt eget folk. En intensiv dispyt uppstod mellan de båda kungarna och då de möttes vid Dunbar 1296 gick Edward armé segrande ur striden.
Det dock inte lång tid innan Edwards styre gick honom till huvudet. Skottland var ett land I uppror och den skotske riddaren Wallace fann sig snart som ledare för en liten motståndsgrupp. Efter en del lyckade slag men mest misslyckade slag tillfångatogs Wallace och avrättades strax därpå i London 1305. Först nu kommer Bruce på allvar in i bilden. Den 27 mars utropade han sig själv till kung efter att ha mördat sin rival John Comyn. En intensiv och farlig period följde för Bruce men då Edward dog och hans son tog över makten hade vägen till ett fritt Skottland öppnats och trots att man var totalt underlägsen i antal vid Bannockburn vann man striden som har gått till historien som ett av de mest häpnadsväckande slagen i brittisk historia.