Dit cykeln tar oss eller gynna inte den gudomliga 80-talisten – en livgivande soaré
Bättre sent än aldrig brukar man säga. Det gäller även i detta fall då Runas soaré skall recenseras! Men efter allt; det är kanske inte så konstigt att recensionen dröjt med tanke på att ett skickligt stycke tar tid att bearbeta…
Lördagen den 5 maj; det är åter dags för Kvinnliga Gymnasistförening Runas årliga soaré på Gefle Teater. Denna gång, precis som tidigare år, med ett tema hemligt fram till dess att ridån gått upp och föreställningen börjat. Årets tema var matriarkat: en samhällsordning där kvinnor styr. Väldigt passande med tanke på könet hos samtliga runa-medlemmar och den ständigt aktuella jämställdhetsdebatten.
Den fyra akter långa föreställning startade med akten ”Kär kung har många barn, eller en snedfylla i Vegas – en rojalistisk familjehistoria”. Denna akt bestod till stor del av humor som lockade majoriteten av publiken till skratt – från den första raden där den manliga motsvarigheten till runa, Verdandi satt, till familjemedlemmarna på de bakre raderna.
Handlingen baserades på kungens välkända skandalomsusade utsvävningar, vilket i Gefle Teaters fall resulterat i en okänd dotter som visade sig vara den rättmätige tronarvingen i stället för Victoria. Skådespelerskorna gjorde narr av kungafamiljen och hade med många fyndiga inslag som personligen imponerade mycket. Ett exempel på detta är begravningsbyrån KGF Urna med mottot ”Ta dig en fik – medan vi tar bort ditt lik”. En liten detalj som förhöjde upplevelsen samt visade på föreningens självdistans då de drev med deras rykte som fikagalna.
Föreställningen fortsatte hastigt med akt nummer två där vi förflyttats till ett amerikanskt fängelse. Denna var tydligt inspirerad av musikalen Chicago där de lånat friskt med flera imponerande dansnummer. Akten utspelade sig vid en fängelseavdelning för kvinnor där en ny fånge kommer vilket väckte hungriga känslor hos en del av de övriga intagna. I den här delen var agerandet inte lika präglat av humor som den tidigare och agerandet var mer seriöst. Precis som tidigare akt (och efterföljande) hade de fantastiska kulisser och rekvisita som gav ett proffsigt intryck. Någonting som dock blev mer frekvent i denna akt var de interna skämten som vissa bara var förståeliga för elever vid Vasaskolan, och vissa bara för föreningsmedlemmarna.
En paus på 30 minuter gav teaterbesökarna sedan chansen att sträcka på benen eller köpa sig något gott att äta innan det var dags att åter slå sig ner i stolarna och avnjuta den tredje akten. Denna akt utspelade sig på havet, närmare bestämt på en kryssningsfärja med en mängd karaktäristiska figurer, allt ifrån den typiske semestersvensken till detektiver och rullstolsbundna farbröder. Scenografin imponerade och allt som krävdes för att åstadkomma en känsla av kryssning fanns där, alltifrån bardisk till coverband. I fokus stod dock Runas egentolkade motsvarigheter till 80-tals ikonerna Panter tanter. Till en början tycktes allt frid och fröjd på kryssaren, men mystiken tätnade och ett gåtfullt mord ägde rum, ett mord som panter tanterna bara inte kunde låta bli att nosa i. Trots död och mystik var det åter humor som präglade föreställningen. Utöver sina komiska färdigheter framträdde i denna akt även Runas poetiska talanger då akten var späckad av fyndiga ordvitsar, alla med anknytningar till havet och sjölivet.
I den fjärde och sista akten, lämnade vi jorden och följde med Runa ut i rymden och så småningom till en helt främmande planet. De egengjorda kulisserna var även under denna akt välgjorda. Runa bör ha en stor eloge för deras gedigna kulissarbete. Under akten fick vi följa fyra unga män som i jakten på en mystisk kristall slutade upp på en främmande planet bebodd av utomjordliga kvinnor. Akten var ett bra avslut på en trevlig soaré då den innehöll en bra komposition av alla de olika, tidigare förekommande, estetiska beståndsdelarna. Dans, sång, poesi, humor och ett självklart även ett prima skådespeleri var alla komponenter i den avslutande akten. Romantik och kärlek var i fokus, men i akten förekom dock även den obligatoriska parodin av medlemmarna i skolans manliga förbund, Verdandi. Ett inslag, som kan vara svårförståeligt för de åskådare som inte går på skolan eller är medlem i någon av föreningarna. Allt som allt dock, var soarén utan anmärkningar. Den var mycket omsorgsfullt genomförd, allt ifrån scenografi till skådespeleri var noga genomtänkt och stilistiskt fullbordat. Det enda beklagliga med föreställningen var det faktum att skådespelarna vid ett flertal tillfällen inte talade med tillräckligt stark röst, vilket orsakade besökarna placerade på de bakre raderna att gå miste om delar av den fantastiska föreställningen!
