Det är med liten vetskap om vad som väntar mig som jag tar plats på Gävle Teater.
Som förstaårselev har jag bara hört talas om Runas legendariska soaréer. En tradition som funnits så länge vi kan minnas.
Efter att ljuset dämpats i lokalen bryts plötsligt tystnaden av en avlägsen sång som närmar sig i foajén. Dörrarna slås upp och en grupp sjungande tjejer kommer in, ställer sig stolta framför oss innan de intar den första raden. Det är Runas hedersmedlemmar som gör sin entré. Sedan är der dags för Verdandi. Vi hör tydligt NF längre bak i lokalen. Det hela känns en aning pittoreskt. Man får en känsla av att man förts bakåt i tiden när man ser Runas dräkter och Verdandis kostymer. När allting tystnat intar Frida Jonsson, ordförande i Runa, scenen och håller sitt tal. Den första akten tar sin början.
Det är inte fullsatt men det är ändå förvånansvärt mycket folk som kommit för att se soarén en varm lördagskväll som denna. Enligt tradition är föreställningen uppdelad i fyra akter och detta års tema är geometri. Den första akten tar oss till djungeln där vi får följa en grupp elever och deras jakt på den eftertraktade ”kranken” som finns gömd någonstans bland träden. I den andra akten blir stämningen allvarligare då vi plötsligt besöker ett sjukhus som är på väg att läggas ned. Läkarna blir så desperata över att förlora sina arbeten så de påstår att även de friska patienterna är sjuka. Efter en kort paus återstår två akter som tar oss till vilda västern, där ett spel om den vackra indianprinsessan äger rum, och sedan vidare till gatan där den begåvade sångerskan Whittan blir upptäckt av ingen mindre än Carola. Allt kantas av sång och dans.
Det syns tydligt att mycket energi och tid har lagts ned på den här föreställningen. Det är välgjorda scenografier, ett innehållsrikt programblad och när det kommer till rekvisitan ser man att lösningarna är väl genomtänkta. Men samtidigt fanns det många delar som skulle ha behövt lite extra repetition. Som tidigare nämnts innehöll många scener sångnummer men eftersom ljudet fungerade så dåligt så hörde man varken texten eller sångrösterna. Allt togs över av bakgrundsmusiken. Detta var synd eftersom man ibland kunde ana att det var riktigt talangfulla sångerskor vid mikrofonen. Också ljussättningen, som ibland inte fungerade som den skulle, kunde ha setts över lite extra.
Även om alla vet att det är en gammal tradition inom Runa att ha fyra akter så blev det något problematiskt över det hela. De flesta scener var utformade likadant, ridån gick ständigt upp och ned, och att ha så många akter resulterade i att det hela höll på över tre timmar. Det saknades variation. Men det var nog varken det eller längden som var anledningen till att publiken många gånger kollade på klockan. Orsaken var att det inte fanns någonting som band ihop föreställningen. Ingen av akterna anspelade på varandra och hade inte temat presenterats så tydligt i början så hade det varit svårt att gissa.
Runas soaré hade mycket på sin sida men på något sätt hade det viktigaste försvunnit, nämligen ett sammanhang.
