Det första som slog emot mig när jag klev ut i den friska luften i Beijing var att den inte alls var frisk. Den doftade av något starkt illaluktande och hade grådimmig konsistens som man nästan kunde ta på. När jag sedan letade mig vidare med blicken och sökte bortom dimman fann jag orsaken. I Beijing var husen dubbelt så höga, varuhusen tio gånger så stora och vägarna fulla av miljontals bilister. Att det gråa diset som alltid hängde över staden inte var vanlig dimma kunde vem som helst förstå.
När vi körde igenom staden från flygplatsen slogs vi direkt av de stora olikheterna. Om man blickade uppåt imponerades man av höghusens glans, om man å andra sidan blickade nedåt och mellan de stora påkostade höghusen såg man en helt annan del av staden. Där bodde den fattigaste delen av befolkningen i de så kallade Hutongerna. De bestod ofta om små skjul med plåttak tätt packade intill varandra och med Public toilets. När jag sedan möttes upp av min familj, som jag skulle komma att bo hos en kommande vecka, och blev upphämtad av en stor svart glänsande stadsjeep insåg jag att jag inte hamnat hos den delen av befolkningen. På vägen hem till familjen förvånades jag över hur lite av den fattiga delen av staden som syntes. Men efter att ha tagit en närmare titt bakom murarna som omgav motorvägen insåg jag att den visst fanns där, men bara gömd bakom de enorma väggarna.
Då vi kom fram till den kinesiska familjens hus blev jag verkligen häpen. Allting var så påkostat och rymligt. De hade alla bekvämligheter som vi har här hemma och lite till. I Europa skryter man med dyra bilar och hus och det gjorde man även i detta land men här fanns även andra ideal för att påvisa förmögenhet. I min familj visade man stolt upp en pratande papegoja, två albinogrodor och en enorm rosa fisk.
Min kinesiska värd pratade mycket bra engelska och när jag berömde henne förklarade hon att hon bott i Australien året innan. Jag frågade om hon åkte dit i syfte att studera och hon skakade på huvudet. - Jag och mamma åkte dit för att pappa sa åt oss att göra det, svarar hon. Varför de åkte dit visste hon inte och hade heller aldrig frågat om.
Nästa dag begav jag och min värd oss till hennes skola och vi svenskar blev alla chockerade över den enorma disciplinen. Under morgongympan ställde sig eleverna, som alla bar skoluniform, på led och under en halvtimme gjorde de inget annat än att tyst följa och härma dagens ledare och utföra det specifika morgonpasset.
Efter detta höll vi svenskar PowerPoint - redovisningar om den svenska kulturen för de kinesiska eleverna och när det var dags för övriga frågor frågade en av eleverna om vi svenskar fick ha pojkvän eller flickvän. Vi svarade såklart ja och då applåderade klassen.
Nästa gång det var tid för frågestund var det vi som frågade ut de kinesiska ungdomarna. Jag frågade om hur deras vardag såg ut och de beskrev den som skolan från åtta till fyra, hem för att äta middag och sedan studier fram till 10 på kvällen. Detta var ett strikt schema som de följde varje dag. De beskrev även att de ofta hade extrastudier på lördagar, det vill säga bara hade söndagar ledigt.
Skolan våra värdar gick på låg väldigt centralt och på luncherna brukade vi gå till stadens centrum och dricka kaffe på Starbucks. Förutom Starbucks fanns även McDonalds, PizzaHut och KFC. Själva centrum var generellt väldigt internationell och förutom ett par stånd med typisk kinesisk mat och det faktum att alla runt om kring oss var av kinesiskt ursprung fanns det i princip ingenting som skilde just den platsen från någon annan storstads centrum.
För att summera är Kina ett land som på många sett har kommit längre i utvecklingen än Sverige. I den tekniska utvecklingen ligger landet, eller i alla fall Beijing, på samma nivå som oss om kanske inte till och med lite bättre. Ingen kan heller ta ifrån dem att de studerar mycket mer och mycket intensivare än oss och definitivt kommer utgöra ett hot för oss och våra jobb i framtiden.
Å andra sidan är dock det kända gapet mellan medborgarna och politiken i landet lika marginellt som gapet mellan de fattiga och rika. I många anseenden kan jag tycka att Kina snarare har en tendens att bygga murar runt problemen istället för att ta itu med dem.
Avslutningsvis kan vi konstatera att Kina verkligen är ett land på ingång och att räkna med i framtiden och definitivt värt och nyttigt att besöka och lära sig av och om.
