 |
|
|
|
| | Lördagen den 23 november 2024 - klockan 08:44
|
|
|
|
|
|
|
|
|
En förälders betydelse
Som son till en av Sveriges största litterära giganter växte David Lagercrantz upp med samma dröm. Att en dag också bli författare. Men i skuggan av hans far förblev förväntningarna och kraven höga, och det framgångsrika författarskapet enbart en dröm. Under lång tid plågade en ihärdig skrivkramp honom, innan han föll in i djup depression. Genom hela livet har han vandrat jämte ångesten och sett självmord som ett alternativt karriärval.
Idag är David Lagercrantz mest känd för biografin Jag är Zlatan och sina storsäljande Millenniumböcker. Men vägen mot författarsuccén har varit lång och besvärlig, liksom fallhöjden svindlande hög.
Luften är mild och behaglig trots att det är i mitten av oktober. Under skosulorna krasar gruset av tyngden från mina bestämda steg. Runt omkring mig faller solljuset på virvlar av torkade löv i höstens alla färger. Resan har varit lång och jag kan knappt tro att jag inom kort kommer att vara framme vid dess slut. När jag först fick veta att jag skulle till Finland kändes det som en onödigt lång resa. Nu när jag kan skymta huset genom glipor i skogen, ökar spänningen ytterligare. För det här besöket hade jag inte tvekat att resa halvvägs till världens ände.
I slutet av grusvägen passerar jag en skylt med texten ”Lagercrantz – Privat mark”. Jag har kommit rätt. Innanför det största husets inglasade veranda skymtar siluetten av en äldre man. Lätt bakåtlutad och med ett pekfinger trummande över armstödet, sitter han djupt försjunken i en bok. Mannen ler kärvänligt och vinkar mig till sig när jag kommer gåendes. Boken lägger han omsorgsfullt ifrån sig på träbordet intill och reser sig upp med spänst egendomlig för att tillhöra en 61-årig man. När jag kliver in på verandan skakar vi händer och presenterar oss för varandra.Det första jag lägger märke till är hans ljusa skräddarsydda kostym, som oklanderligt passar till den smärta kroppen.Inte förrän nu kommer nervositeten till mig på riktigt – här står jag framför honom – David Lagercrantz.
”Nå min gosse…” inleder han samtalet med.”Slå dig ner och berätta vad du har på hjärtat” säger han och viftar i en gest mot fåtöljen mitt emot. David försvinner ut i rummet intill och återvänder med ett litet svartvit fotografi. Han tar upp boken intill sig och petar in fotografiet som bokmärke mitt i uppslaget. Av ren nyfikenhet frågar jag vad det är han läser. Han flinar brett och säger kort:”En makalöst begåvad författare”.
Jag frågar inte mer om den mystiska boken, utan börjar bläddra bland mina papper med frågor. Under tiden väntar han ut tystnaden och lättar på skjortärmarnas knappar. Kanske går det att se min nervositet, för snart påpekar David sympatiskt: ”Jag var själv journalist och ung en gång, så ta den tid du behöver”.
Uppväxten - i skuggan av den litterära giganten
David Lagercrantz kom till världen sist i syskonskaran, den fjärde september 1962. Med Olof och Martina Lagercrantz som föräldrar är han uppvuxen i en välbärgad kulturfamilj av rang. Hans far Olof Lagercrantz gjorde sig bland annat känd som en högt begåvad skribent och litteraturvetare. Under Olofs femton år som chefredaktör på Dagens Nyheter politiserade han tidningen i grunden, vilket gjorde kultursidorna till ett forum för politiska debatter. Historiskt sett har Olof Lagercrantz blivit en betydelsefull profil för svensk litteratur.
David uppger att Olof tidigt blev en stor förebild i livet. Sättet som Olof berömde begåvade skribenter gjorde ett starkt intryck på David, liksom hans fars orädsla inför att kritisera samhällets höjdare.
I ungdomen drömde David om att följa faderns fotspår och också bli författare. Hans tanke var att genom skrivandet vinna respekt hos sin far och visa Olof att han utmärkte sig från de”medelmåttor” som Olof besinningslöst föraktade. Men när David väl slog sig ner vid skrivbordet och försökte skriva, gick det inte. Rädslan att framstå som en besvikelse inför Olof ökade i takt med högarna av hopskrynklade texter och manuskript. David fastnar med blicken ute i hösteftermiddagen, där vindbyarna fattar grepp om björkarna och sliter loss deras sista löv. Med dämpad röst berättar han: ”Att avslöjas som en medelmåttig författare, vore att underkännas som människa”.
David förklarar att han kämpar hårt, men den enorma pressen gör honom oförmögen till att skriva någonting vettigt. Hans första försök mot att bli författare misslyckades helt. Ångesten över att inte få någonting gjort tränger sig in under skinnet och mörkret börjar långsamt sluta sig kring honom. Lägenheten är kvav och instängd och överallt går det att känna doften av Tipp-Ex. Skrivbordet har förvandlats till ett kaos av papper, efter flera dagars desperat skrivande mot absolut ingenting. Han skriver sig in i fördärvet till dess att det inte går längre och en existentiell panikångest bryter ut. David läggs in på Lillhagens psykiatriska sjukhus, där han slutligen bäddas in i lugnande medel.
Hand i hand med ångesten
Ångest och depressioner är ingenting som varit okänt för David, tvärtom har det varit honom känt sedan de tidiga tonåren. För trots överrepresentationen av brutna själar inom släkten Lagercrantz, behandlas den historien med en stor respekt och vördnad. Olof växte upp i en familj plågad av psykisk sjukdom. Mamman grät sig genom barnens uppväxt innan hon slutligen lobotomerades på Långbro sjukhus. Liknande psykisk sjukdom drev Olofs syskon Lotti och Nils till att begå självmord. Till det yttre framstod Olof som den enda starka i familjen, men inom sig bar även han på sår.
I fåtöljen som David sitter i blir rörelserna allt mer begränsade. Genom hela samtalet har han i sina vilda gester utstrålat enenergisk ettrig iver. Men ju längre vi hållit oss kvar vid ångest som ämne tycks han sluta sig inåt i tankarna. Jag kan inte låta bli att känna medlidande för mannen framför mig, vars muntra utstrålning förvandlats till en tungsint bräcklighet. Just när jag tänker föreslå en paus i intervjun, fattar David grepp om den läderinbundna boken på fåtöljens sidobord. Det uppstår en allvarsam tystnad under tiden som David bläddrar mellan de okända sidorna. Sakta börjar hans anlete och rörelserna få ljuset tillbaka. Han börjar tala om sitt livs första depression, men nu med en helt ny energi. Det är uppenbart att boken tycks ha en stark påverkan på David.
När sommaren efter gymnasiet långsamt börjar skifta i höst, upplever han det som att även livet gör det. Färgerna övergår från klarhet och skärpa, till en grå och dyster smet. Kinderna stretar emot när han försöker att le och för människorna runt omkring upplevs David som bitter och melankolisk.
Inom familjen finns det en stor respekt inför lidandet och David bemöts med värdighet. För Olof och Martina var det fullkomligt otänkbart att se ner på de deprimerade eller att förakta de svaga. David upplever det i stället som ett välkomnande, hans depression tas emot med högtidlighet.
Över 40 år senare sitter David här framför mig och förklarar: ”Den hösten kom ångesten till mig, och har sen dess aldrig lämnat mig på riktigt”.
Vägen mot drömmen
Det är en dyster period i Davids liv efter omhändertagandet på Lillhagens psykiatriska sjukhus. För tillfället arbetar han som journalist efter utbildningen på journalisthögskolan i Göteborg. Han trivs med sitt arbete att övervaka1980- och 1990-talets största mordfall. Men för sig själv och framför allt när han jämför sig med Olof, känner han sig som en besvikelse. För att fly vardagen dricker han hårt på barer och i perioder sköljer ångest över honom. Flertalet gånger söker sig David till psykakuterna, där själen för stunden finner ro.
Drömmen om ett framgångsrikt författarskap känns avlägsen. Inget av de manuskript som David lyckas få ihop vågar han skicka in till förlagen. Risken att texterna underkänns är för stor och konsekvenserna därav förödande.
Grunden till Davids kval ligger i de orimligt höga kraven som han satt på sig själv. Vanföreställningarna som säger honom att ordinära texter och mediokra formuleringar är det största brottet inom familjen.Ingen dömer eller föraktar honom som svag, vilket formar den unga Lagercrantzens personlighet.
Alltsammans kulminerar i samband med en händelse som ska komma att följa David för resten av livet. När Olof får en hjärnblödning och vårdas vid Karolinska sjukhuset besöker David honom på sjukhusrummet. David möts av en ämlig och hopsjunken fader tärd av sjukhusvistelsen. Olof inleder samtalet med att fråga om David, som direkt börjar tala om sitt arbete och det reportage han för tillfället skriver på. Utan att på riktigt lyssna och med en frånvarande blick säger Olof, som ett konstaterande: ”Jag vet inte vad det är med dig. Ingenting, David, av vad du skriver, skriver du med allvar”.
För en osäker David förföljd av komplex för sitt skrivande, blev det en slutgiltig dom som Olof tillkännagav i britsen på Karolinska sjukhuset. Därefter följer en åter igen becksvart tillvaro för David som eskalerar i en djup livskris. I depressionens allra svåraste stunder frestas han att släppa taget. Att ge upp och låta sig förgöras av smärtan.
Men när natten är som mörkast är gryningen som närmast. För ur ångestens tröstlöshet urskiljer David glimtar av glädje. Han börjar läsa intensivt och skrivkrampen tycks lätta. Utan några större besvär färdigställer David en novell som publiceras i tidskriften 90-tal, vilken bemöts med mångfalt mer ros än ris.
Författarskapet - att charma både parnassen och ungdomen
Den stora författardebuten för David Lagercrantz sker år 1997 med boken om äventyraren Göran Kropp. Den går hem hos läsarna både på hemmaplan och internationellt. Historien om Göran Kropp blir en bra start på författarkarriären och under de följande åren skrivs fler böcker, bland andra: Änglarna i Åmsele, Där gräset aldrig växer mer och Himmel över Everest.
Som skönlitterär författare gör David succé med Syndafall i Willslow, en berättelse om matematiker Alan Turing som under andra världskriget knäckte nazisternas kodade meddelanden. Namnet David Lagercrantz är på uppgång.
2011 tar berömmelsen ett stort kliv framåt, men även en vändning som ska förändra hela Davids syn på författarskap och böcker. Det är som spökskrivare till biografin Jag är Zlatan som David öppnar dörren till en helt ny målgrupp. Enbart i Sverige sålde Zlatanbiografin i omkring en miljon exemplar, varav de allra flesta läsare var ungdomar. Davids tidigare fixering vid att söka Olofs och parnassens bekräftelse, förflyttades nu till ungdomarnas. ”Numera är jag girig” erkänner David och skrattar hejdlöst. Han vill hyllas av de yngre generationerna, samtidigt som Olof fäller en tår ifrån sin litteraturhimmel.
Två år senare i december skrivs ett kontrakt med Norstedts förlag och Moggliden AB. Det som präntas på papper är fortsättningen på Stieg Larssons världsberömda deckarsvit Millenium-böckerna. Författaren som under delar av sitt liv ägnat sig åt kriminaljournalistik är ingen mindre än en 51-årig David Lagercrantz. Det på samma gång prestigefyllda och krävande projektet axlar David enastående väl. Mindre än sex år senare är trilogin bestående av Det som inte dödar oss, Mannen som sökte sin skugga och Hon som måste dö färdigskriven. Serien klättrar kvickt upp bland topplistorna i världen och nomineras och belönas med flertalet utmärkelser. Filmrättigheterna köps upp i början av 2018 och den färdiga produktionen visas på vita duken i slutet av året. Det är en överväldigande framgång som Millenium-serien innebär för David, och inte minst en ansenlig förmögenhet. Han berättar att böckerna utan överdrift gett honom över hundra miljoner kronor.
Men bortsett från pengar har David uppnått någonting större. För även om Olofs författarskap konstant varit en måttstock, gick hans böcker aldrig riktigt hem i USA. David berättar att han efter Millenium-succén reste till USA, där han bemöttes med förvånade blickar när den store Olof Lagercrantz kom på tal. David fick frågan: ”Åh, så din pappa är också författare?”.De orden blev den stora förlösningen för vår huvudkaraktär.
David med sin pappa Olof Lagercrantz 1971
Mannen som genom hela samtalet underhållit och talat med öppet hjärta, lutar sig bakåt i fåtöljen. Utanför oss börjar skärgården att mörkna, liksom mitt möte med David gå mot sitt slut. Jag reser mig och tackar för hans tid och generösa berättande. Han svarar: ”Jag nekar inte den som av intresse tagit sig hela vägen ut till Härligö”, och hans varma blick och svar får mig att känna vemod inför det stundande avskedet. David ställer sig upp med den fortfarande okända boken i hand. ”Ta väl hand om dig min gosse”, säger han och vill ge en kram. I rörelsen faller det svartvita fotografiet ur boken, vilket han tidigare petade in som bokmärke.
Jag plockar upp bilden från golvet och känner genast igen vad jag ser. På Härligös grusväg står en ung Olof Lagercrantz med en mörkhårig pojke vid sin sida.I bakgrunden står Martina lutad mot en bil och skrattar rakt in i kameran. Hennes skratt väcker en sorg inom mig. Genom hela Davids livshistoria nämns hon inte mer än i förbifarten. Martina framstår som en bikaraktär i förhållande till Olof, och även på den här bilden hamnar hon endast i periferin. Jag låter mitt intresse ta över impulserna och frågar åter igen vad det är för bok? David bläddrar förstrött i dagboken och berättar att det är Olofs gamla. ”Jag älskar mina föräldrar och läser ur pappas dagbok när jag behöver kraft och tröst”.
Fann 16 artiklar.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Gevaliensis
| Ansvarig utgivare: |
Arne Övrelid |
| Webmaster: |
Arne Övrelid |
| Redaktion: |
Albin, Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
