Gävle på 80-talet, en sprudlande musikscen med konkurrens, slagsmål och ett rikt ungdomsliv. I hjärtat har vi de tre kommunala skolorna; Polhemsskolan, Vasaskolan och Borgarskolan. På Polhemsskolan gick Mats, en skoltrött punkare med ett intresse för musik och sport.
När han var ung gick Mats på Sätraskolan. Lokalerna var små och klasserna stora. Vissa elever åkte moped i korridorerna och slagsmål var vanligt. Mats beskriver hur en elev lade en kniv i sulan på sin sko för att göra mer skada när hen sparkade.
Det gick illa för många av eleverna senare i livet. Fängelse, alkoholism och drogberoende var någras framtid. Själv var Mats någonstans i mitten. Inte den stökigaste eleven men heller inte den mest skötsamma.
Från höga betyg i grundskolan till låga i gymnasiet. Mats var en begåvad elev men saknade motivation. Lektionerna tillbringade han med att tänka eller att ”stirra ut genom fönstret”. Han valde gymnasielinje utifrån vad föräldrarna ville, det blev alltså teknik. Om han fick välja igen skulle han nog gå på Humanistiska programmet och studera till språklärare.
På grund av skoltröttheten studerade Mats endast 2.5 av de 4 åren på det tekniska programmet. Skoltiden var bra, han hade både flickvän och bästa kompis på skolan. Han lade fokus på musiken och vännerna. Musikscenen i Gävle på 80-talet var nämligen stor.
Innan punken slog igenom fanns proggrörelsen i Gävle. Många gamla proggare hjälpte därför till när punken kom. De fixade lokaler och gigg. I de flesta städer var proggare och punkare rivaler men inte i arbetarstäder som Gävle.
Punken var en plats där alla kunde passa in. De som annars var utanför i samhället fick chansen att tillhöra något. Alla höll dock inte med. Rivaliteten var stor mellan 15–18 åriga punkare och 25–30 åriga raggare.
Det fanns på 80-talet en förening på Polhemsskolan kallad ”Puta”. Det var egentligen lite oklart vad föreningen var menad att göra ”De satt i källaren och drack öl” säger Mats. Föreningslivet var mycket rikare på Vasaskolan.
Den allmänna bilden av Vasaeleverna var att de tyckte att de var lite bättre än alla andra. Vasaskolan hade fler akademiker och Polhemsskolan mer arbetarklass tyckte man. Borgis glömdes ofta bort. Men mellan Naturvetenskapliga Föreningen (eller NF) och Puta fanns en viss rivalitet. Mats berättar om ett vattenkrig mellan skolorna. Han deltog inte själv, men beskriver att det fanns en fontän på Stortorget som de tog vatten från. Det var en rolig tävling och många deltog.
Det fanns dock ett annat sätt som rivaliteten uttryckte sig på. Sedan 1971 har Vasas NF byggt Gävlebocken. Den bock av halm som står på Slottstorget. Just nu finns två bockar, en som byggs av NF och en av affärsmän. Enligt Mats är den som affärsmännen bygger mycket tråkigare, ”Bocken brukade ha alla möjliga utseenden”.
Bocken är idag känd för att den blir nedbränd nästan varje år. En tradition som startades av Polhemsskolans förening Puta. Det finns alla möjliga tankar om varför bocken bränns. Men det Mats beskriver låter som skolrivalitet. Puta tyckte att det var en rolig grej helt enkelt. Det fanns en sorts hatkärlek mellan föreningarna.
Idag finns också fördomar och åsikter om de olika skolorna. Jag har frågat Frida Ivarsson, en elev på samma skola och program som Mats Jansson fast 40 år senare vad hon tycker. Estet, naturvetenskap och Kånken-ryggsäckar är det som framgår när Vasaskolan nämns säger hon. De är snälla, estetiska och smarta. Hon beskriver vasaelever som de mest normala. Men lite av det som tycktes förr sitter kvar, ”Man tycker att man är smart” säger hon, och tillägger att de ofta är det också.
Polhemsskolan har lite fler ”yrkesgrejer” förklarar Frida. Man tänker på bygg-, el- och idrottsmänniskor. Ofta glöms Teknikprogrammet bort. Precis som förr ligger sällan rampljuset på Borgis. När tankarna väl vandrar till dem är det ekonomi, lätta studier och ”pappa betalar” som kommer upp. Vasa och Polhem är bra skolor men ”Borgis barn dom kan man strunta i” avslutar hon.
En dagslända flyger förbi oss där vi sitter ute i Mats trädgård. Jag frågar hur han själv såg på de olika skolorna. Än så länge har Borgarskolan inte kommit på tal och det fanns det anledning till. ”De fanns liksom inte” uttrycker Mats. De hade konsert där någon gång men det hade de på Polhemsskolan också. Han kände ingen som gick där och hörde sällan någon som pratade om skolan. Det kan ha berott på att ingen i hans kretsar gick där.
Mats hade själv en positiv syn på Vasaskolan. Ibland åt han i matsalen där eller bara hälsade på. Det tydligaste minnet han har är dock inte lika trevligt. En eftermiddag var han och en kompis ute på stan när några raggare började jaga dem. Detta skedde relativt regelbundet. De attackerade eller jagade punkarna, ofta 5 mot 1. Mats hann ofta undan men inte alltid. Ibland retade de upp raggarna också för i ungdomen känner man sig odödlig. Denna gång sprang de in i cirkushuset på Vasaskolan. Det var någon slags fest på andra eller tredje våningen. Vasaskoleeleverna släppte genast in dem och gömde dem bland krokar och hyllor fulla med scenkläder. De fick stanna där tills kusten var klar.
Mats har bott i Gävle hela livet. Utom en liten period då han bodde i Stockholm. ”Gävle var väl lagom” förklarar han, men han ville ha något lite större. I Stockholm bodde han i ett kollektiv men han upptäckte snabbt att detta var ganska jobbigt. Han flyttade tillbaka till Gävle efter bara några månader.
Det hände ganska mycket i Gävle på 80-talet. Mycket hade att göra med musiken och rivaliteten mellan punkare och raggare. Det är svårt att tänka sig, Gävle idag är mycket lugnare, men förr kunde det bli våldsamt. Det kunde vara nästan tusen människor på Stortorget som drack och umgicks. Många av dem var raggare eller hade bröder som var det. Raggarna åkte runt torget i sina bilar hela helgerna. Mats mamma var sjuksköterska vilket var tur när han blev nedslagen och behövde sys.
Gävle var lite våldsammare då. Det var kanske därför skolrivalitet resulterade i bockbränneri. Idag är det varma känslor och inte varm eld mellan skolorna. Eller kanske var bockbränneriet bara en rolig grej som eleverna tröttnade på. Som tur var hade vi några andra fina själar som ville bränna bockar.
