Två timmar kvar till nattinnebandyn. Halva laget sitter på pizzeria Roma och pratar taktik. Jag petar ointresserat bort en oliv från pizzan och funderar kring händelserna som komma skall. Hur kommer det att gå? Hur vill vi egentligen att det ska gå?
Förberedelserna har inte varit de bästa. Ett onödigt hård genrep på onsdagen innebär att lagkaptenen Jörgen dyker upp förkyld, smått febrig, krypskytten Kristofer har två hårt lindade fötter och lagets dynamo Karin är ljumskskadad. Själv är jag kroppsligt hel, men vid bordet bredvid sitter demonerna och pockar på tankarna – bjuder in till tvivel. Hur kommer det att gå?
På plats i idrottslärarnas rum. Karin, Jocke och Anna har anslutit sig till laget. Det samtalas om de uniformerade vakter som har alkoholkontroller vid ingången, om den egna dagsformen men framförallt om kommande motståndare. Vi har genom en misstänkt korrupt lottning hamnat i en tuff grupp. Innan gruppspelet är över kommer vi korsa vägar med både innebandykillarna i Spa-sällskapet och GGIF:s främsta fotbollstalanger. Ska vi ha någon chans till avancemang är vinst i första matchen ett måste.
Våra motståndare ”The Best of the 80’s” är turneringens till växten minsta lag. De är klädda i aggressivt neonfärgade pannband med matchande smink: tänk Lena PH på Friskis&Svettis 1986. En kille och ett antal tjejer som väger upp bristen på kilon med ett överflöd av ungdomlig entusiasm.
Matchstart. Tekning. Karin vinner bollen rent men jag fumlar i bakåtpassningen och Jörgen hamnar nere i sarghörnet och täcker boll. Motståndarlagets stjärnforward tar beslutet att närmaste vägen till bollen är en roundhouse-spark genom Jörgens ben. Sådan är inledningen - tät, nervig och tillknäppt. En lös boll faller till mig ute på vänsterflajen, ryggen mot mål. Men här, i en evighetslång sekund, kommer timmarna av träning varje onsdag till sin rätt. Jag har ingen Patrik som hugger mot hälarna, ingen Fredde som heroiskt kastar sig framför bollen och ingen Anders som kan snurrfintskontra om jag tappar bollen. Jag vänder mig om, skjuter och ur död vinkel smiter den in vid stolproten. 1-0. Förlösande. Som den store skalden Gessle skulle beskrivit det: sen kommer alla känslorna på en och samma gång.
Vi är ett nytt lag. Kristofer börjar sätta den i bortre klykan, Anna jobbar frenetiskt in bollarna, Karin är felfri från sin högerytterposition, Jocke är överallt och dikterar matchtempo efter humör. Längst bak är Jörgen en klippa. En Gandalf som på bron över dödens gap ropar ”You shall not pass!”. När ett chanskott slutligen letar sig in är vår målskörd redan tvåsiffrig.
I publiken har en skara av elever samlats. Hejarop börjar klinga ”kom igen lärarna!”. En entusiastisk naturtrea coachar intensivt från sidan. Lärarna har gjort ett intryck på publiken. Vi passar bollen, vi backar inte i närkampsspel men går aldrig över gränsen och vi har en mördande struktur och effektivitet.
Längre fram på resan må lag med starka individualister dyka upp. Låt dem komma. Vi har laget. Vi är redo. Krämporna är läkta och demonerna har tystnat. Lärarlaget har gjort entré i turneringen. 10 – 1.
/Robin Olofsson
Efter att ha spelat den första matchen och dessutom gjort det otroligt bra, var vi nu om möjligt ännu mer laddade, fokuserade och vinstsugna. Percy Nilegård och revolutionslaget stod för motståndet och alla elever som på något sätt hyst tvivel inför Lärarlagets kapacitet skulle snart komma till insikt. - vi fullständigt dominerade.
Kristofer "The Sniper" Andersson inledde målskyttet med sitt patenterade långskott som satt som en smäck - sen rådde det inga tvivel om vilket lag som var det starkare. Resten av matchen skulle komma att präglas av Lärarlagets fantastiska laganda, moral och bolltrollande.
Anna "Virvelvinden" Wikström var ett ständigt orosmoment för motståndarna, Robin "Kingen" Olofsson regerade mittplanen totalt, Joakim "Duracell" Westberg var outtröttlig och var lika stabil hemåt som han var farlig framåt, Jörgen " The Wall" Eriksson fullständigt dominerade vår defensiva planhalva.
Skribenten själv bidrog med 2 mål (tror jag) och god arbetsmoral vid sargkanterna. Det var vackert, det var rörande och det var fullständigt fantastiskt roligt!! Ord är överflödiga -2 vinster av 2 spelade matcher. Känslor inför match nr 3: BRING IT ON!!!!
/Karin Estliden
Efter att ha segrat i de första två matcherna hade förväntningarna stigit mycket på lärarlaget inför den sista matchen i gruppspelet. Detta var en ren gruppfinal men troligen var det främst äran som låg i potten när lagen klev ut på planen till vad som var den avgjort största publiken under gruppspelet.
De två lagen som möttes stod även för helt olika kulturer vilket gjorde mötet extra laddat. Det var ungdomlig styrka och självförtroende mot erfarenhet, rutin och tålamod (ni får själva gissa vilka som är vilka).
Redan från nedsläpp stod det klart att gentlemannamaneren som utmärkt de tidigare mötena i gruppen hade lämnats kvar i omklädningsrummet och tufft fysiskt spel gällde. Naturligtvis gällde inte detta våra tappra kämpar som höll gott mod och leende gav sig in i kampen. I en tidig sekvens försökte en spelare i Spa-sällskapet t.ex. flytta på den gode Jörgen vilket undertecknad kan intyga inte är någon bra idé. Så var fallet också denna gång och ett temporärt lugnt spred sig över planen.
Spelet var jämnt och gav inget utrymme för misstag, något alla i laget kan hantera efter onsdagsmatcherna. Spa-sällskapet som kom till matchen med bäst statistik tog ledningen efter ett rappt anfall men strax därpå forcerade Karin in kvitteringen efter att Spa-sällskapets försvar misslyckats med att rensa bort en retur som rikoschetterade från väggen tillbaka in framför mål. Game on och Sällskapet var tydligt skakat.
Deras oro skulle visa sig berättigad för helt rättvist skickade Karin strax därpå in ledningsmålet med ett projektilliknande dragskott som satt likt klistrat i krysset. 2 – 1 till lärarna.
Detta ledde till att matchen tydligt intensifierades och i en hård närkamp i hörnet där vårt lag var på väg att vända spelet för en kontring fick Kristofer en stenhård tackling och blev liggande med kramper i högra benet. Kontroversen ökades direkt på genom att domaren lät spelet gå vidare utan att ingripa mot övergreppet. Följande länk visar vad som fångades upp av sekvensen genom åskådarnas mobilkameror. Varning för starka scener. http://www.youtube.com/watch?v=Jka30csqyV0
Något liknande har aldrig skådats under onsdagsmatcherna ens under Fredriks mest hornbeprydda manövrar.
Medicinsk vård fick ges vid sidlinjen av Anna medan resten av laget heroiskt täckte upp och Kristofer fick avstå resten av matchen med misstänkt knäskada.
Intensivt matchande av de kvarvarande spelarna ledde till att Spa-sällskapet satte press och till slut kvitterade de trots ett försvarsspel som gjort den kinesiska muren jadegrön av avund. Att de gick så långt upp ledde dock till luckor bakåt vilket en rutinerad Jörgen såg och satte ett långskott vars vackra bana endast en fysiker kunde räknat ut med så kort varsel, till ny ledning, innan Robin slutligen körde pålen genom hjärtat och punkterade matchen för gott. Lärarna tog därmed hem gruppen till publikens jubel. Seger med 4 – 2 mot favoriterna i gruppen efter en enorm insats av laget.
/Kristofer Andersson
Obesegrade, stolta och nöjda. Vad kan egentligen gå fel med det här laget? Varför är inte landslagsledningen här? Vilka stackare skall vi rycka tuppkammen av i åttondelen?
Beskedet från Anna kommer som en kalldusch, Hästtjejerna och den lilla hingsten… Tillståndet ”ambivalent” får plötsligt ett ansikte, det är det absolut enda laget i Vintergatans västra spiralarm jag kan tänka mig att förlora mot. Eller mer korrekt, att vinna mot dessa vackra ungdomar skulle kännas som att vattna vårblommor med napalm, meja ner söndagsskolebarn på utflykt med en snöplog. Laget består av tre missionsungdomar som brukar häcka på Betlehemskyrkan (tvillingarna Hanna och Martin Rigvald, Linda Dahl), samt en konståkerska (Isabelle Billstein).
Av matchen minns jag inget. Tårarna skymmer hela tillställningen. Kristofer känner nog likadant, i ett anfall (!) av välvilja fumlar han in bollen i eget mål. Jörgen fjantar runt som Kalle Anka på julafton (då ”den lustiga fågeln” slutligen knäckt honom). Vi mötte ett lag som var ofina nog att spela som vi, fast bättre. Stenhård disciplin i sina positioner, höll bollen inom laget, spelade HELT utan våldsamheter, inte ett slag på klubban ens! Den enda av oss som kom upp i hygglig standard var Karin, som med sina två mål nästan fick till en förlängning. Jag TROR att Jocke gjorde det tredje, men det kan ha varit någon annan.
Torsk med 4-3, och det kändes NÄSTAN lika bra som vinsten mot Spa-sällskapet…!
Hela publiken var som paralyserad, tystnaden var total. Ett och annat snyftande kunde höras, någon började nynna på ”We shall overcome”.
Kafferasten var slutligen till ända.
Ett stort tack till alla fantastiska medspelare, det här gör vi om!
/Jörgen Eriksson
