Sedan jag började på Vasa och hade mina första lektioner i kinesiska har jag varit intresserad av det land vi kallar Kina. Att kalla det land är väl ibland lite fel; det är närmare en kontinent, en världsdel i sig själv. Dess enorma yta omfattar 56 officiella minoriteter(inofficiellt över 200), lika många språk och dialekter som det finns byar och städer, och nästan dubbelt så mycket människor som i hela Europa. Ändå så räknar vi Kina som ett enda land, och dess huvudstad är Peking, som också är dess kulturella och historiska centrum. Och när jag i ettan fick reda på att det fanns en möjlighet att genom Vasaskolan åka dit och uppleva dess kultur, så började jag redan då att se fram emot att besöka detta gigantiska lands hjärta och själ.
Flyget dit var inte så farligt; man var trots allt uppspelt på väg någonstans, och timmarna på planet gick ganska fort. Och tidigt efter vi landat togs jag emot av en känsla som skulle följa med mig över hela min tid där: storskaligheten. Allt från vår mottagning vid skolan, genom vår resa omkring i och utanför Peking, längs dess stora shoppinggator och överdådiga kulturella monument, fastnar det en känsla i bakhuvudet att i Kina ska det inte bara vara stort och mäktigt, det ska vara större och mäktigare än någon annanstans. Under den första veckan, som vi spenderade i skolan och hos värdfamiljen, var vi mest i skolan och där omkring, och fick lite grundläggande kunskaper om Kina och fick lära oss lite enkel kinesiska.
Veckan därpå bodde vi på hotell, och under dagarna besökte vi de mer elementära sevärdheterna och turistställena. På måndagen besökte vi en by från 1500-talet(Ming-dynastin) som heter Cuandixia, som låg ungefär två timmar utanför Peking. Där såg vi en annan del av Kina, en där industrialiseringen inte ännu satt sina spår, även om stora röda slogan skrivna på husväggarna lät oss veta att Maos ord minsann nått fram. Efter detta stannade vi i en del av Peking som heter Xidan, där det fanns många stora affärer och shoppingcentrar. På onsdagen besökte vi Himmelska fridens torg, och sedan Förbjudna staden, varpå efter lunch så besökte vi Sommarpalatset. Dagen därpå åkte vi ut till Kinesiska muren, vilket var en höjdpunkt. Känslan av att både vara trött men samtidigt energetisk var något ganska vanligt på muren, som var ganska fysiskt utmanande, men det var en ganska ofta förekommande känsla också över hela resan. Kina var storskaligt, och mystiskt energetiskt. Och fantastiskt. Det är omöjligt att beskriva enbart genom adjektiv. Det var motvilligt att behöva åka hem. Men man kan alltid åka tillbaka. Att åka till Peking var allt jag sett fram emot och mer, och jag rekommenderar alla, Kinaintresserade eller inte, att åka dit om de får chansen. Det är en svårslagen upplevelse.
