Frivilligorganisationernas roll

För mig är frivilligorganisationer det finaste som finns. Där arbetar människor inte av plikt eller för att skaffa sig makt eller pengar. Där är man inte ”sig själv närmast” utan arbetar för att man bryr sig om andra, för stöd och omhändertagande. Där kämpar man också för en gemensam sak för att väcka medvetande och opinion, ofta mot fördomar och orättvisor. Fördomar och orättvisor kan rymmas i statliga lagar och myndighetsutövning men också i djupt rotade folkliga attityder. I mitt uppdrag i Östeuropa som representant för FN:s generalsekreterare har jag ofta mött båda problemen; såväl myndigheters förtryck som en nedsättande syn hos allmänheten mot marginaliserade grupper i samhället.

Ett skrämmande sådant exempel är attityden mot gatubarn, i till exempel Sankt Petersburg, vilket vi kunde se två program om i teve i januari. I allmänhetens ögon ”finns de inte”, de är avskrivna objekt och avfall, inte barn som väcker medlidande. ”De har ju sig själva att skylla och får bara vad de förtjänar. Har de inte rymt hemifrån eller från barnhem och lever som djur bland sin egen avföring? De knarkar, snattar och prostituerar sig ju! Flickorna drar sig inte ens för att göra sig gravida för att kunna kvittera ut mödravårdspenningen för att finansiera fortsatt missbruk. Sedan överger de barnet.”

Sådana argument har jag hört till och med från ansvariga regeringstjänstemän i Moskva. Det skulle göra en värld av skillnad om en mäktig president tog gatubarnens parti och besökte dem i tevekamerans ljus. I väntan på det får aktivister, internationella organ och medier fortsätta som opinionsbildare.

I Vitryssland trakasserar myndigheter frivilligorganisationer med systematiskt byråkratiskt krångel genom krav på registrering. Processen kan ta ett år och minsta förändring av personal eller adress reser krav på ny registrering. Staten tar också ut höga skatter av organisationerna.
Staten kan också sabotera för gräsrotsorganisationer genom att bilda statliga motorganisationer, falska ”frivilligorganisationer.” Sådana falska frivilligorganisationer som dirigeras av staten kallas ironiskt för GONGOS (Governmental Organised Non Governmental Organisations). De representerar således inte det civila samhället utan är organ i diktaturens tjänst, en konstruktion i Orwellsk anda men staten kan låtsas följa FN-rekommendationer genom att stödja dessa organisationer och ge dem röst i officiella sammanhang i stället för de äkta gräsrötterna. Via rätta kanaler lyckades det dock att få nätverk av smittade och deras stödorganisationer att för första gången få officiellt erkännande och närvaro på Världsaidsdagen 2006 – Minsk, en viktig milstolpe för dem.

Till skillnad från Vitryssland, som betecknas som Europas sista diktatur, är situationen annorlunda i Ukraina. I Ukraina är frivilligorganisationernas roll fullt ut erkänd av regeringen och de tillåts ha viktiga funktioner i samhället. Det ”All-ukrainska nätverket av människor som lever med hiv/aids har exempelvis anförtrotts att administrera 20 miljoner dollar årligen från Globala fonden för behandling med bromsmediciner. Nätverket har en imponerande professionell stab för att genomföra uppgiften. I många länder har frivilligorganisationer en helt annan möjlighet att nå ut till dem som bäst behöver bromsmediciner än myndigheter som ofta på goda grunder misstros av injektionsmissbrukare och människor ur andra marginaliserade grupper – såsom prostituerade och män som har sex med män.

Jag hade glädjen att nu på Världsaidsdagen i Kiev överlämna en internationell utmärkelse, ”The Red Ribbon Award” till detta ukrainska nätverk i form av en check på 20 000 dollar.

Dessa aktivister visar vägen framåt inte bara i Östeuropa utan i världen. Det är en förmån att få räkna dem som mångåriga vänner.


Lars Olof Kallings, läkare och professor emeritus, var tidigare generalsekreterare i International Aids Society. Han är sedan 2003 FN:s särskilda sändebud för hiv/aids i Östeuropa.