Flickan och skulden

I pjäsen Flickan och skulden - som bygger på Katarina Wennstams omtalade bok - skymtar han fram som en vanlig man, van vid att inte ifrågasättas, ovan vid att reflektera över sitt eget handlande. Någon våldtäktsman är han enligt egen utsago absolut inte. Männen på scengolvet bortförklarar sitt handlande för andra och för sig själva: ”Våldtäkt, nej, inte var det en våldtäkt precis. Om hon var med på det? Nja, det kanske hon inte var precis, eller jag vet inte, men våldtäkt? Nej, något sådant skulle jag aldrig göra.”
I pjäsens två rättegångar är det som om kvinnan hade begått ett brott, precis som så ofta i verkligheten. Hennes motiv och handlingar, hennes kläder och uppträdande innan och efter övergreppet, nagelfars av en lika uttråkad som misstänksam rättsapparat.
Ändå är det förövarna som till slut står i fokus för åskådarens intresse. Förövarna med sina bortförklaringar, sin grabbjargong, sin vana att skydda varandra, hålla ihop och inte avslöja sina kompisar. Deras feghet och oförmåga att ta ansvar för sina handlingar, eller ens inse vad de har gjort.
Sensmoralen i Flickan och skulden stannar inte vid att våldtäktsoffer förtjänar att bli trodda på sitt ord och slippa att utsättas för ännu ett övergrepp i rättssalen. Pjäsens styrka ligger i att den går vidare i en uppmaning till förövaren att rannsaka sina handlingar och stå för dem.
Här finns många ingångar till en vidare diskussion till exempel i klassrummet, om våldtäkt och makt, könsroller och sexualitet. Pjäsens många mellanstick i form av sketcher och koreografi, händelser och samtal breddar infallsvinklarna och frågeställningarna till en sådan möjlig fortsatt diskussion. Därför kan man bara hoppas att Riksteatern tar upp denna pjäs på repertoaren och skickar ut den på turné.

Flickan och skulden spelas på Stockholms Stadsteater till och med 05-06-02
Pjäsen är skriven av Jörgen Hjerdt, efter Katarina Wennstams bok med samma namn.
Regi: Åsa Kalmér