Årgång 12
Tisdagen den 19 oktober 2021 - klockan 13:19
« Föreg. Nästa »


En stulen barndom (Novell 3)


2010-10-12

Orden i hennes huvud vägrade försvinna. Vart hon än gick kände hon av hans närvaro, hans makt. Hon visste vad som hade hänt, varje detalj hade etsats fast i hennes huvud men hon vägrade att inse vad som hade hänt, vad som behövde göras. Hennes blick var sänkt mot marken och hennes steg ökade mer och mer desto längre bort hon kom. Hon försökte fly. Om och om igen såg hon sig om. Rädslan vägrade att försvinna. En bil stannade upp bredvid henne. Hon frös till. Mannen i bilden frågade efter vägen till närmaste bensinstation. Hennes blick var fortfarande sänkt mot marken inget ljud kom ur hennes mun. Snabbt började hon öka takten, bakom henne skrek mannen med en röst som visade tydlig förvåning och kanske även en aning irritation. Hon såg bilen köra vidare förbi henne, hon kunde andas ut. För första gången på en lång tid höjde hon blicken en aning, hon såg sig omkring.
Hennes omgivning var dyster. Lukten av avgaser gick inte att undgå. Hon levde i en smutsig och hård stad. En betongstad. Det var förmiddag och mörka, gråa moln höjde sig över henne. Det hade varit en regning sommar. Det skulle säkert inte dröja länge till innan de små vattendropparna trängde sig igenom molnen. Människorna gick förbi henne, även dem var dystra. Deras ögon återspeglade ingen livslust utan endast tomhet. De ägnade inte henne en tanke utan de var för upptagna med sina egna problem och bekymmer. Längre ner på gatan såg hon en man klädd i smutsiga kläder. Han hade ingen stans att sova och inte heller någonting att äta. Han satt på trottoarkanten och bad förbi passerande om pengar. För ett tag glömde hon det som hon varit med om och kände sorg för mannen på gatan.
Hon fortsätter att gå ned längs gatan. Hon får en stark känsla av att hon är iakttagen, förföljd. Hon ser sig om men märker ingenting ovanligt, men ändå kan hon inte riktigt skaka av sig oron. Hon ökar taken. "Bara en liten bit kvar" säger hon tyst till sig själv. "Bara några meter." Plötsligt känner hon hur någon börja slita i hennes kläder. En iskall rysning sprider sig upp längs ryggraden, hon vet inte vad hon ska ta sig till utan börja springa därifrån så fort hon kan. Hon ser sig om och ser att det var mannen som tidigare satt lugnt på trottoaren och snällt bad om lite små pengar. Hon blir arg på sig själv för att hon tyckte synd om honom. Hon sliter snabbt upp dörren och rusar in.
Hennes ben orkar inte längre bära henne. Hon faller ihop på golvet i hallen med ryggen mot dörren, tårar tränger fram under hennes ögonlock. Ännu har hon några få timmar för sig själv innan hennes föräldrar kommer hem. Huset är mörkt, lugnt och stilla, allt som hörs är flickans gråt. Hon orkar inte hålla emot längre, alla känslor exploderar ut ur henne. Hon skriker sig hes, skriker ut all ilska och hat. Det är som om allting inom henne släpps lös. Bilder spelas upp om och om igen i hennes huvud, hur han tar på hennes bröst, hennes kropp. Det kändes som att hennes kropp var täckt med stora äckliga insekter, som att det försökte ta sig in under hennes hud och äta upp henne inifrån. Hon kunde inte röra sig. Hennes iskalla kropp vägrade att röra sig, vad hon än försökte göra så löd den inte. Hjärtat slog fortare och fortare, hon var säker på att när som helst så skulle det bara sluta slå, det skulle inte orka mer. Hon såg sig om, försökte hitta någonting tryggt, ett mjukisdjur vad som helst skulle duga, bara hon fick något som inte skulle göra henne illa. Allt hon såg var skuggor. Allting tryggt och glatt som en gång funnits i hennes hem var som bort blåst. Skuggorna flöt samman, skapade stora nya former. Detta skrämde henne, snart skulle hon också lösas upp i skuggorna och bli någon annan.
De varma vattenstålarna slog mot hennes hud, hon ryckte till. Hon hade lyckats ta sig fram till badrummet och klivit in i duschen. Sina blodiga underkläder hade hon slängt bort. Hela hennes kropp värkte. Blodet som rann ned för hennes ben flöt samman med det varma vattnet och försvann ner i avloppet. På hennes nakna kropp började det synas små mörkblå fläckar. Hon kunde inte längre känna de små salta vattendroppar som rann nerför hennes kinder, hon var allför upptagen med insekterna. Hon var tvungen att få bort dem. Hysteriskt började hon tvätta ren sin kropp. Hon gnuggade sin kropp så hårt att den blev alldelens röd. Hon stod i duschen i timmar. Fast besluten om att bli ren, så som hon en gång var. Utan insekter och blod. Varm vattnet tog slut, hon stod kvar. Hon märkte knappt att vattnet inte längre var varmt utan rent av iskallt. Till slut gav hon upp, hon insåg att hennes kropp aldrig skulle bli ren, att den aldrig skulle bli hennes igen. Hennes kropp skulle alltid tillhöra någon annan. Hon gick ur duschen och ställde sig framför spegeln och höjde sin blick. Flickan som såg på henne var inte längre en vanlig tolvåring. Flickan framför henne var förändrad. Hon hade mörka ringar under sina blodsprängda ögon och hennes kropp var sliten och öm. Hon var smutsig och äcklig.
Trots att han hade hållit henne vaken hela natten så hade hon svårt att somna. Hennes kropp värkte och bilderna i hennes huvud vägrade försvinna. Inte ens när hon hade somnat lämnades hon ifred, tvärtom i hennes drömmar återupplevde hon händelsen igen. Återigen var hon hans ägodel. Det var han som bestämde. Hon tvingades till att göra saker en tolvåring aldrig borde behöva uppleva. Hon hade ingenting att säga till om. Under 24 timmar hade han våldtagit henne om och om igen, han hade tyckt om det, njutit av det. Han hade blivit upphetsad av hennes ännu outvecklade kropp. Hennes tårar och skrik hade han snabbt tystat med en kudde. Han hade tvingat henne att duscha med honom, att tvätta honom. Han hade fått henne att tro att allting var hennes fel. Att all hans ilska och ondska var på grund av henne. Hon hade orsakat allting, hon hade sig själv att skylla.
Hon vaknade upp till doften av pannkakor. Hennes föräldrar var hemma och solen lyste nu in genom hennes fönster. Hennes rum var inte längre fylld med obehagliga skuggor utan var nu ljust och välkomnande. Hon undrade om allting inte bara hade varit en hemsk dröm. Men när hon reste sig gjorde smärtan sig påmind. Hennes kropp plågade henne mer än någonsin. Hon lyckades klä på sig och gick ut i köket där hennes mamma förberedde maten. Hon tänkte på vad hennes mamma skulle tro, vad hon skulle säga. Hur skulle hon förklara sig? Det kändes som att vägen in till köket var flera kilometer lång. Hon kände hur hon rörde sig framåt mot köket samtidigt som hon inners inne inte ville gå dit. Doften av pannkakor blev starkare och starkare. Hon stod i dörröppningen då hennes mamma vände sig om.
Inne i köket stålade solen in igenom fönstret och värmde det nylagda trägolvet. Hon såg ett stort leende spricka ut över sin mammas ansikte då hon fick syn på sin dotter. "God morgon lilla gumman, har du sovit gott?" frågade hennes mamma. "Hade du roligt hos Alicia igår?" Flickan sa inget, stum av förtvivlan. Såg hon inte? Hennes egen mamma, hennes mamma som vet allting? Nej hon såg verkligen inte hur hennes egna lilla dotter mådde, att flickan framför henne var annorlunda. Hon la inte märke till att det inte var någon kompis hon hade sovit hos, utan en främling. Hon var inte längre ett barn. Alla hennes olika fantasier om hur världen, om hur livet skulle vara hade blivit förstörda. För alltid. Aldrig igen skulle hon kunna försvinna bort i en dröm värld med prinsar och prinsessor utan att tänka på hans händer. Hennes drömmar om lycklig och evig kärlek var krossade. Om all kärlek skulle leda till sex så ville hon aldrig bli kär, aldrig någonsin. Hur kan människor göra så mot andra människor de älskar?
Flickan började känna sig yr utav alla tankar som fanns i hennes huvud. Hon satt sig ner och började prata med sin mamma. Hon pratade om vardagliga saker, meningslösa saker som inte betydde någonting. Hennes mamma märkte fortfarande ingenting utan pratade på, helt ovetande om vad som hade hänt. Flickan satt i köket med sin mamma så som de gjort alla andra dagar. Hennes mamma var glad som de flesta dagarna. Flickan var inte sig själv så som hon alltid varit. Hon var inte heller i köket i sitt hus. Flickan var kvar på hotellet som luktade svett och smakade tårar. Denna flicka hette Slyna.

Tipsa en vän     Skriv ut



Tusenlappen

Fann 25 artiklar.

Rubrik   Författare   Publicerad

"Vasaskolans elever är det bästa som finns"   Norén   2010-10-21
Pojkens hjärta är en dans värd   Ålander   2010-10-21
Allt suger, säger du   Lindén   2010-10-21
Don Quijote   Fernqvist   2010-10-21
Vasaskolan då och nu     2010-10-21
Bättre spy än illa fäkta     2010-10-21
"Det viktigaste är fantasin"     2010-10-21
Anställd     2010-10-21
Yrket som går upp och ner   Ålander   2010-10-12
En stulen barndom (Novell 3)     2010-10-12
Pyromanen (Novell 4)     2010-10-12
Som den lättaste fjäder (Novell 5)      2010-10-12
Mitt nya hem (Novell 6))     2010-10-12
Fredens ängel (Novell 7)     2010-10-12
Grace (Novell 8)     2010-10-12
Under ytan (Novell 9)     2010-10-12
Drakar och påskägg (Novell 10)     2010-10-12
Det som inte dödar dig, gör dig stark (Novell 11)     2010-10-12
Har skräcklitteraturen mist sin skönhet?   Carvallo   2010-10-12
Ett, två, tre (Novell 2)     2010-10-10
Älskling, Globen är borglig ikväll (1)     2010-10-10
Har skräcken mist sin skönhet     2010-10-10
BATMAN     2010-10-01
Hon som gör revolution     2010-10-01

« Föregående sida  Nästa sida »
Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen

Skicka insändare

DET HÄNDE IDAG

Tisdag 19/10
New Zeeland får som första land i världen kvinnlig rösträtt (19.10.1893)

Vasaskolans webbsida


GH


VA


Vasa Akademis hemsida

Gevaliensis
Ansvarig utgivare:   Arne Övrelid
Webmaster:   Arne Övrelid
Redaktion:   Albin, Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa