Mitt nya hem (Novell 6))

Den blågula bussen stannade med ett ryck utanför kycklingrestaurangen när jag satte upp handen i vädret visande att jag ville åka med. Jag tog tag i det silverfärgade handtaget som satt fast precis bredvid dörren och slängde mig upp på det brummande, rostiga färdmedlet och lämnade den dammiga trottoaren bakom mig.
Den solbrända, svettiga busschauffören tog snabbt emot de blänkande tio centen jag räckte fram som betalning. Med en puff fortsatte bussen igen med snabb fart och jag letade efter en ledig plats för att sätta mig ned. En sittplats med sönderriven stoppning bredvid fönstret blev min och jag sjönk trött ner i den.
Utanför fönstret svischade människorna förbi. Ingen av dem såg ut att ha speciellt bråttom utan de lunkade på i lugn takt som om det inte hade någon speciell plats att vara på vid en speciell tidpunkt, som om det inte fanns några bekymmer alls i deras liv. De färgglada husen och palmerna fick staden att se väldigt exotisk ut. Inte alls lik den stad jag växte upp i. Inte alls likt den svenska kusten som jag var så van vid. Jag hade bytt ut min trygghet där hemma mot chansen att uppleva nya saker i en liten stad uppe i Anderna. Varje dag var en ny upplevelse fylld av nya intryck och överraskningar. Det här var mitt nya hem.
Efter många snäva svängar och tvärnitar kom bussen fram till marknaden där den ofta blev stående ett tag på grund av alla de andra bilarna som ville passera den populära platsen. Bussen fylldes snabbt av fisklukten från fiskförsäljarnas nedkladdade stånd. En indiankvinna i ett babyblått förkläde och keps säjande glass hoppade på. Hennes högljudda stämma ilade i min kropp och även fast det inte var någon på bussen som ville köpa hennes glass så fortsatte hon att skrika ut sitt erbjudande om den iskalla glassen som fanns i hennes lilla hink.
Utanför bussens smutsiga fönster såg jag grönsakshandlarna bland allt det gröna, röda, gula, orangea och lila som de sålde. Jag kunde nästan känna smaken av de solmogna frukterna som såg så inbjudande ut på deras bord. Trotts försäljarnas hårda arbete såg de ändå väldigt nöjda ut, log och småpratade glatt med alla människor som gick förbi. En utav dem som gick förbi var en kvinna med svart hatt, lång mossgrön kjol och håret flätat i en lång, svart fläta vilandes på den ena axeln. På hennes rygg hade hon ett litet barn fastknutet med en smutsvit tygbit. Barnets ben var hårt fasttryckta mot kvinnans rygg och ur näsan rann en tjock sträng av snor. Kinderna var smutsiga och det korpsvarta håret var tovigt. Barnets ögon såg förvirrade ut och det tuggade oförstående på sin brunfläckiga näve. Kvinnan som bar barnet rättade till sin hatt som hade halkat på sned och vaggade långsamt iväg bland frukten och grönsakerna.
Bakom sorlet av alla människor hördes latinamerikansk folkmusik. Den fick kroppen att sprudla av glädje och det enda jag ville göra när jag hörde den glada musiken var att ställa mig upp och dansa hela dagen lång, trots att jag inte kunde dansa.
Bakom de halvtrasiga stenhusen med flagnande färg stack bergstopparna upp. De gröna bergen med en topp alldelens kritvit av snö. Idag var en molnfri dag och solen som lyste starkt uppe i den ljusblå himlen brände i mitt ansikte. En svalkande vindpust letade sig in i springan mellan fönstret och bussväggen. Med ett ryck körde bussen vidare in mellan de färgglada höghusen som hade en lukt av urin och matos. Trots den äckliga lukten kunde jag inte låta bli att älska känslan jag alltid fick när vi åkte förbi här. En känsla av trivsamhet och lugn. Längst ner i varje höghus fanns en affär eller en restaurang av någon sort som alltid var fyllda av människor som såg bekymmerslösa och fridfulla ut. Barnen sprang runt och lekte glatt på gatan utan att ens reagera på den tunga trafiken som alltid strömmade fram här. Alla såg ut att trivas på den här platsen trots att den inte innehöll någon form av av lyx eller de bekvämligheter som jag i Sverige annars tog förgivet. De verkade vara nöjda för så lite och det fick mig att le varje gång jag såg det.
Vi åkte förbi sjukhuset med dess smutsgula färg och gröna stängsel. Utanför stod några människor. Människor som hade bandage, andra som hostade och några med vita långa rockar. Vi passerade också den stora, vita katolska kyrkan dit min mamma alltid går på gudstjänst, den lilla taxistationen full av små, gula taxibilar och alla restauranger där röken osade ut ur dörrar och fönster.
När bussen närmade sig mitt hus reste jag mig segt från den mjuka platsen jag hade sjunkit ner i och gick till den främre delen av bussen som pryddes av färgglada lampor och en tavla som föreställde Jesus . Jag sa tack till busschauffören som gav mig en trött blick med sina blodsprängda ögon till svar och med en tvärnit stannade han vid trottoarkanten och lät mig hoppa av.
Den blågula bussen stod inte stilla länge utan släppte ifrån sig ett stort, svart moln ur avgasröret med en ljudlig puff och försvann snabbt mellan husen bakom den stora lejonpyramiden i sten.