Modevärlden är sjuk. Bokstavligt talat. Den vackra ytan vi ser av modellerna på affischerna och under modevisningarna är långt ifrån hur deras vardag ser ut.
Laxermedel, fingrarna i halsenoch droger är vardagsmat för alldeles för många.Men som tur är förekommer detta inte mycket i Sverige. Det är utomlands man kan gå i smalhetsfällan.
Men hur ska det extremt smala idealet kunna ändras när det är vad som säljer? Och vad ska göras för att inte unga människor ska bli negativt påverkade av de retuscherade, perfekta kropparna? Jag har inte en blekaste aning.
En brittisk studie visaratt upp till 40procent av dagens modeller har ätstörningar. Och det är inte konstigt med tanke på hur modevärlden har utvecklats de senaste decennierna. Under 80-talet var storleken att bära36-38 för en174 centimeter lång kvinna. Idag ska modellerna ha storlek 34-36 och vara minst 175 centimeter.En ganska stor förändringpå ett årtionde, då Kate Moss under 90-talet blev känd för sitt så kalladeheroin chic-utseende.
Tvåtusentalets mest omtalade ideal ärsize zero. Detta ideal motsvaras av storlek 32 i Sverige, alltså samma storlek som en normal åttaåring. Man kan se varenda knota sticka ut och handlederna har helt fel proportioner till händerna som ser enorma ut. Få personer som är 175 cm långa ochhar size zero är hälsosamma.
Bilden de flesta har aven modells tillvaro är ett liv i lyx med snygga människor som har pengar i överflöd, lyxiga bilar, fester dygnet runt i otroliga våningar och glammiga plåtningar världen över. Så är inte fallet för de flesta men visst är det väl så vi tänker när vi ibland drömmer oss bort från vardagen, eller hur?
Som Carolina Gynningi sin bok Ego Girl beskriver sitt liv i Milano, Paris och Aten för ett antal år sedan så stämmer det att hon titt som tätt levde lyxliv. Men det är bara det att det finns en baksida med det glamourösa modellivet. De snygga och rika människorna var dessutom ofta vidriga.
Festerna bestod inte baraav alkohol och dans, svindlande mängder kokain var inget ovanligt. Och det var inte direkt lätt att blil bokat till de stora plåtningarna. Gynning berättar hur hon kunde gå på castings från åtta på morgonen till sex på kvällen och hur höga kraven var där hon, och alla andra modeller, gick i hopp om att bli bokade.
"Personerna bakom skrivbordet som bedömer ens kropp pratar om en som om man inte vore där, fast man står spritt språngande bara några meter ifrån dem," beskriver Gynning en typisk "casting".
Hon blev ofta hemskickad med ord som "Oh, my God, look at her, she´s really fat!". Detta ledde självklart till att hon, utan kraft att stå på sig, började spy upp maten, ibland tillsammans med sina modellrumskompisar. "I den världen är det mer regel än undantag att spy", berättar Gynning.
För att orka med sitthårda arbete och festande började hon också med kokain. Det var lätt och ofta gratis att få tag på och eftersom kokainet tar bort aptiten så är det ju "bra" för en modell. Som minst vägde Carolina, som är 1,76 meter lång, 50 kg, vilket ger ett BMI (Body mass index) på 16,1. Gränsen vid undernäring går vid 18.
År 2006 hände någotsom inte får hända. Två sydamerikanska modeller dog under sina modevisningar. Ana Carolina Reston, 21 år och Luisel Ramos, 22 år föll ihop backstage på grund av akuta hjärtstopp. En orsak var den anorexi som båda led av.
Bilderna av de båda tjejerna på Google kan få vem som helst att chockeras. Tjejerna påminner om Auschwitzfångar, eller undernärda barn i u-länderna.
Efter dessa tragiska dödsfallfickett fåtal modeskapare och politiker upp ögonen för problemet. I Spanien måste modellerna nu ha ett BMI på minst 18 och i Milano ska de gå på hälsokontroller regelbundet för att få delta under visningarna. Man vill också ha en åldersgräns på 16 år.
Men en sådan åtgärd kan inte
rädda hela modeindustrin från dagens omänskliga ideal eftersom många designers försvarar det trådsmala idealet. De hävdar att regleringar av modellernas BMI och ålder innebär diskriminering av de "gaselliknande" tjejer som är naturligt smala. I London och New York finns därför inga regler på hälsointyg eller BMI-mått.
Vad ska då görasför att få unga tjejer, men även också killar, att förstå att man kan vara smal och/eller vältränad utan att svälta sig eller ta till något slags medel? Vi har ett stort problem att lösa. Dagligen blir vi k TV och tidningar överösta med reklam för viktnedgång. Man ska gå ner i vikt. Så är det bara.
Ja, reklamen kanske är positiv på så sätt att många överviktiga kanske nappar på reklamen och får ett hälsosammare liv. Men den får också till följd att många unga människor som egentligen har hälsosamma kroppar känner större press att gå ned i vikt.
Varför tas detta inteupp av media till att börja med? Jag såg inte en skymt av nyheten att två modeller dött backstage på sina visningar och jag följer ändå tv-nyheter och tidningar ganska duktigt. På något sätt känns ätstörningar ibland tabu att ta upp. Men anorexi och bulimi kan bli vår tids största sjukdomar om det fortsätter såhär.
Cirka fem procentav människorna i västvärlden har någon form av ätstörning. Dessa fem procent är de som behandlas för sin sjukdom, men hur många andra har det inte i smyg?
Självklart vill de sjuka hemlighålla sin anorexidjävul. Att berätta för en läkare innebär ju viktuppgång, i alla fall här i trygga Sverige. Man hamnar i en sjukhussäng, med dropp, längst ner i ätstörningsträsket.
Sanningen är denatt det faktiskt är vi konsumenter som ser till att de olika klädmärkena kan fortsätta producera kläder. Det är vi som handlar plaggen och bidrar till att smala modeller kan anlitas, för det är det vi tycker är snyggt. Det är vad vi blir lockade av och tyvärr också vad de flesta eftersträvar. Det är förstås också lika på herrsidan.
Ingen man vill väl köpaen tröja i en annons som visas av en modell med lite ölmage? Självklart inte. Slimmat säljer och det är något som vi inte kan ändra på. Hur skulle den förändringen gå till? Strejkande modeller och konsumenter? Det är omöjligt.
Kanske är det upp till individen själv att inte stirra sig sjuk i modemagasin eller så är det en fråga som borde tas upp oftare i offentliga sammanhang. Jag vet att en viktdebatt snart är i full gång i media och jag tror och hoppas på att vi kan få ut något positivt av den.
