Ett hagtornssnår blommade på en fårhages sydsluttning. Det lyste som snö mot den gröna skogen bakom. Där inne i skuggan växte ormbunkar i stora ryggar, och mossfläckarna behöll sin värme långt efter det att solen gått ner.
På stigen som ringlade fram utmed gärdesgården gick denna kväll en ung flicka med en papperspåse i handen. Det var något så uppseendeväckande med den här flickan. Hon var inte speciellt vacker men ändå kunde man inte hålla sin blick ifrån henne. Hennes gångstil var lätt och hoppig vilket gjorde att hennes långa, eldröda hår flög omkring henne. Hennes lilla mun var formad till ett litet, finurligt leende. Den här flickan visste något som ingen annan visste.
Stigen vek av och in i skogen. Flickan följde lyckligt med. Det fanns ett samspel mellan henne och naturen. De levde tillsammans på ett oförståeligt sätt. Hon var ett med växtligheten som följde hennes rörelser när hon gick förbi för att sedan återgå till sitt normala läge. Flickans vida kjol virvlade runtomkring henne. Hon var lugn, hon var hemma.
Längre in i skogen kom hon och hon blev allt mer levande för var sekund. Hon var som en älva som dansade runt bland träden. Hennes bara fötter lämnade knappt några spår i mossan. Lövens prassel i vinden bildade en melodi och flickan började nynna. Hennes röst blandades med lövens prassel och det var som om träden ryste av välbehag.
Flickan stoppade försiktigt ner en hand i påsen, som för att försäkra sig om att innehållet fortfarande fanns däri. Hon log, ett ärligt leende som talade om hur mycket hon längtat. Hon skyndade på sina steg. Hon var nära nu. Nynnandet hade bytts ut mot sång. En sång utan ord en människa kan förstå. Flickan var inte mänsklig. Så mycket var säkert.
Nu gick flickan inte längre på stigen. Hon var så djupt inne i skogen att inga stigar fanns att finna. Nu befann hon sig i skogens käraste delar där skatter fanns att finna bakom varje sten.
Hela hennes väsen stod i lågor. Lågor av längtan flammade i den späda kroppens innersta. De kunde nästan skymtas i hennes ögon. En passion hade väckts inom henne. En känsla som i många, långa år tvingats till vila. Hennes blick blev mörk och djup. Hon var nära nu, så nära.
Det första hon ser är ljuset. Ett fladdrande sken som lyser upp lång väg. Hennes steg blir alltmer målmedvetna. Ja, det är det här hon väntat på. Magin kan hon känna nu. Den pulserar i luften så som blodet i henne. Hon känner den i marken, i träden och i varenda levande cell omkring henne. Hon njuter. Det är en njutning så som ingen annan. Magin smeker hennes kropp och hon ryser av känslorna som övervälmar henne. Allt är så vackert. Djur och växtlighet reagerar på samma sätt som flickan. De blommar ut och blir fagrare än någonsin innan. Hon blir till en kvinna på ett sätt som aldrig skådats tidigare.
Gläntan är stor som en konungs sal och ljuset nästan bländar. Runtomkring i gläntan dansar de. Älvorna. Flickan vi följt hit vill inget annat än att kasta sig in i dansen men hon behärskar sig. De andra älvorna märker att hon anlänt och de ställer sig på två led mitt emot varandra. Vår flicka vandrar mellan leden av betraktande älvor. När hon passerat alla faller hon på knä inför den vackraste kvinna som någonsin skådats.
Flickan tar fram sin papperspåse och ur den lyfter hon fram ett hjärta. Hon lägger ner det framför sig och talar till älvan. Hjärtat slår fortfarande svagt. Det är en pojkes hjärta hon tagit. Hon betalar det pris som älvdrottningen kräver. En pojkes hjärta är en älvdans värd. Drottningen ler och magin tar över igen. Vår flicka dansar in bland de andra och är snart försvunnen i glädjeruset.
Det skimrande ljuset skänker skönhet till kvinnorna. Deras kroppar leker där i gläntan och magin är obeskrivlig. Det finns en sådan skönhet i varje rörelse i varje rörelse älvorna åstadkommer och det känns som om pilar borrar in sig i huden. Det är magi, den vackraste magi din fantasi kan skapa.
