Strax efter att jag har slutat för dagen ringer jag upp Alf Nyström, en av Vasaskolans vaktmästare, för att höra om han är redo att träffas för vår planerade intervju.
Alf berättar att fläktsystemen på Vasaskolans Östra del har slutat fungera. Han lämnar återbud. Beklagande lovar han att vi tar intervjun inom en snar framtid, och jag lägger på med tanken att det förmodligen inte är någon dans på rosor att vara vaktmästare när man har hand om sammanlagt fem olika byggnader.
Vi träffas några dagar senare, i ett övergivet klassrum i Norrtull-byggnaden. Byggarbetare renoverar skolans fasad, och de blå skynken de har täckt för fönstren med sprider ett violett ljus över de bord och stolar som har blivit undanskuffade mot klassrummets väggar.
Iklädd en blå skjorta och arbetarbyxor verkar Alf verkar vara på gott humör, trots en lång arbetsdag i ryggen.
Jag inleder med den obligatoriska frågestunden kring hans personuppgifter, och han erinrar sig med skrattet i halsen att jag vid ett tidigare tillfälle (när han ställde frågorna) hade gissat att han var cirka fyrtio år gammal.
Jag försöker värja mig med att man aldrig blir äldre än man ger sken av, och Alf medhåller om att det förmodligen stämmer - fortfarande med ett nöjt leende på läpparna. Sina femtioåtta år till trots tränar Alf med jämna mellanrum och stor behållning. Han tar sig också gärna en tur på sin Honda Shadow-motorcykel tillsammans med sin fru - en riktig cruisarhoj.
Med näsan i anteckningarna börjar jag fundera huruvida Alf har ljugit om sin ålder, och egentligen är trettio år yngre än de femtioåtta han utger sig för att vara.
Alf Nyström föddes i Gävle 1949, som det andra barnet i en syskonskara av fyra bröder, och hans familj hade en gemenskap som han själv beskriver som väldigt familjär.
- Alla i familjen såg efter varandra.
Som femtonåring började Alf praktisera som dekoratör i Gävle, och han beskriver noga skillnaderna mellan dåtid och nutid vad gäller utbildning.
- Allt såg väldigt annorlunda ut på den tiden. Jag var femton år, och skulle börja försörja mig själv. Att bo hos föräldrarna till tjugofem års ålder fanns inte.
Efter att ha lärt sig yrket och arbetat som dekoratör i tre års tid tvingades Alf inställa sig för militärtjänst, som på den tiden var obligatorisk för män. Han beskriver sin tid som värnpliktig som oerhört lärorik, och säger att man under sin tid i lumpen knyter band och skaffar sig erfarenheter som man har nytta av hela livet.
Några minuter in i diskussioner kring värnplikten och dess roll i samhället i dag glöms både penna och anteckningsblock bort, och efter ett tag faller min mantel av journalistik ner från mina axlar. Jag kommer på mig själv efter ungefär tio minuter, och försöker kompensera för den förlorade tiden.
Som deltagare i en diskussion är Alf träffsäker såväl som intelligent, och medan jag antecknar för glatta livet inser jag att det precis lika gärna skulle ha kunnat vara en fullfjädrad politiker med högskoleutbildning som satt framför mig.
När Alf återvände från sin avklarade värnplikt började han arbeta i byggbranschen, och höll på med det större delen av tiden mellan åren 1971 och 1984. Byggjobben på den här tiden var många och begäret efter arbetare stort, och Alf behövde sällan spendera någon längre tid på att söka arbete. Ett av projekten han deltog i var byggnationen av bostadsområdena i norra delarna av staden.
Efter sin tid som byggarbetare spenderade han en kortare period i metallindustrin, och under den tiden blev företaget han arbetade hos utsett till Electrolux (en av världens största tillverkare av vitvaror) bästa svenska leverantör - tre år i rad. Varje år företaget vann fick Alf åka ner till Göteborg för att personligen ta emot priset.
Tjugohundratre började Alf som vikarierande vaktmästare på Vasaskolan i Gävle. Arne Övrelid, som på den tiden var rektor för Vasaskolan, hade kontaktat honom för att höra efter om han var intresserad av jobbet. När erbjudandet dök upp tvekade Alf Nyström inte ett ögonblick. Nu, fem år senare, ser han tillbaka på den tiden övertygad om att han fattade rätt beslut.
- Vasaskolan är den bästa arbetsmiljön man kan tänka sig, och eleverna är helt underbara.
Alfs kärlek till Vasaskolans elever är inte långt ifrån obesvarad. Han berättar Under sina fem år på skolan har han fått mellan åtta och tio rosor i lokaltidningarna, ett gott betyg om något.
- Det har hänt att gamla Vasaelever har kommit fram till mig på stan och kramat mig, så att jag måste förklara för deras föräldrar vem jag är. Det kan ju lätt missuppfattas annars, berättar Alf och skrattar. Det är svårt att inte stämma in.
När jag ber honom att berätta om sina arbetsuppgifter på skolan börjar han med att säga servicejobb och att lösa dagliga uppgifter på skolområdet, men tillägger sedan snabbt att han även ser bemötandet av både elever och lärare med omtanke och hjälpsamhet som en del av hans jobb.
- Kommer eleverna eller lärarna med problem till mig ska de lösas. Så är det bara.
Som exempel nämner han att eleverna som studerar Estet Teater-programmet på Norrtullskolan tidigare under dagen hade bett honom att ordna en soffa till deras korridor. Väl medveten om att han kunde låta bli att nämna soffan han visste stod oanvänd på andra våningen på stora skolbyggnaden (och ta en kopp kaffe med bulle på kontoret), spenderade han den närmaste timmen med att dra soffan ner för fyra trappor och köra över den till Norrtullskolan.
- Vasa är en helt fantastisk skola, och jag vill bidra så gott jag kan till att göra den ännu bättre.
Alf är utan tvekan en välkänd profil på skolan, och lägger stor vikt vid att låta lärare och elever veta att han finns till hands när de behöver hjälp med något - eller bara letar efter någon att prata med.
Han berättar att han ofta talar med elever som har problem i skolan eller hemma, men understryker noga att han inte vill diskutera något fall närmare.
- Det som eleverna berättar för mig stannar hos mig.
Trots Alfs popularitet bland lärare såväl som elever beskriver han framtiden på Vasaskolan som oviss, då han saknar fast anställning. Svaret dröjer dock inte ett ögonblick när jag frågar om han skulle vilja fortsätta arbeta på Vasaskolan om han fick.
- Absolut. Det är en klar förmån att få jobba här.
Som vaktmästare ser Alf mer av skolan än både elever och lärare, och under våra diskussioner kommer vandalisering på tal. Alf säger att problemen finns, men är mycket mindre än på många andra skolor.
- Skolan är en spegel av övriga samhället, det är ett fåtal som förstör för alla andra.
Diskussionerna om förstörelse leder snabbt in på en djupare dialog om vad som ligger bakom problemen, och vi börjar föra en djupare diskussion kring uppfostran. Det är svårt att inta dra paralleller till Alfs egen uppväxt när han ger uttryck för sina åsikter, och att omtanke spelar en central roll i hans uppfattning om bra uppfostran står bortom tvivel.
- Omtanke och kärlek, det är fostran, säger Alf bestämt.
Under intervjuns gång verkar Alf inte kunna få nog av adjektiv när det gäller att uttrycka hur mycket han trivs på skolan.
Att han trivs med det han gör står klart redan efter intervjuns första fem minuter, men när intervjun lider mot sitt slut och Alfs familj förs på tal börjar hans glädje riktigt lysa ur hans ögon.
Den stora förtjusning Alf hyser för skolan och dess elever till trots, reserverar han den största kärleken till sin fru, sin dotter och speciellt sina två små barnbarn.
En pojke och en flicka, på två respektive sex år.
- De är det absolut bästa som finns. Utan tvekan.
