Årgång 12
Onsdagen den 8 juli 2020 - klockan 10:05
« Föreg. Nästa »


Det som inte dödar dig, gör dig stark (Novell 11)


2010-10-12

Året var 1975, det var då det förfärliga började, sa han.
Jag har alltid känt att någonting var fel, att det var något som inte stämde. Denna stora värld jag levde i var ingen rättvis värld. Att ha en lycklig barndom är något jag önskar jag kunde ha haft.
Den elfte februari var en kall och molnig dag, men det var inte det märkvärdiga med denna dag. Denna dag förändrade hela mitt liv.

Jag var på väg till skolan efter en månads utegångsförbud och staden var fortfarande full av de israeliska soldaterna. Jag kommer ihåg denna dag som om det vore igår. Vid den tiden var jag bara 12 år och tyckte om att lira fotboll med mina jämnåriga grannar i området. Det tråkiga var bara att vi sällan fick göra det. Det var alltid utegångsförbud och min mor lät oss aldrig gå ut på grund av oroligheterna i staden. Hon var mycket orolig för att förlora oss men det förstod inte vi då. Vi ville bara leva lika normalt som barnen vi såg på TV.
Jag tog en annan väg till skolan den här gången, för jag visste att soldaterna hade tagit över vägen som jag vanligen tog. Det var inte för att jag var rädd för dem utan tvärtom de var rädda för mig. Min styrka som jag hade inom mig var oövervinnerlig. Det var bara besvärligt att se de där fega varelserna som tog den mest värdefulla personen i mitt liv: min far. Jag minns inte hur det gick till, jag var för liten för att förstå något. Min mor gjorde allting för att dölja det för oss. Hon ville inte berätta hur det gick till för hon visste att det skulle ta vår barndom ifrån oss.

Envis och nyfiken som jag är tvingade jag min mor att berätta hur det gick till och varför. När min mor berättade att det var fienderna som sköt min far till döds förstod jag vem hon syftade på. Det var de där figurerna som gömde sig bakom sina vapen. De som skrämde barnen på gatorna. De som tog föräldrar från sina barn. De som våldtog systrar och mödrar. Det var de där odjuren som jag inte riktigt visste mig på men trots allting lärde jag mig att leva med fastän jag inte hade accepterat att de kom in i mitt liv.
När jag väl var framme upptäckte jag att skolan var stängd. Det var ingen där. Typiskt, tänkte jag. De har säkert ropat i högtalarna igen att utegångsförbud fortfarande gäller och jag har inte kunnat höra det för att jag har varit så inne i mina egna tankar.
BOM, BOM, BOM.
Ljudet lät osannolikt högt att jag trodde att mina öron skulle spricka. Jag lade mig på marken. Det var något som vi lärde oss i skolan ifall något skulle hända. Jag kommer inte ihåg hur länge jag låg på marken med stängda ögon och bultande hjärta, men jag antar att det var ett bra tag för när jag vaknade och såg mig omkring var jag inte längre utanför skolan.
Jag var i ett hus som jag inte kände igen. En dam i 50-årsåldern räckte mig ett glas vatten och undrade om jag mådde bra. Just det, tänkte jag. Henne känner jag igen. Det är hon som bor nära skolan. Vi brukar alltid se henne sitta på balkongen med en kopp te i handen och en cigarett i munnen. HHHhon presenterade sig som Salma och berättade om att hon hittade mig medvetslös utanför skolan.
Efter en kort stund kom jag ihåg vad som hände. Något lät oerhört högt, men vad var det? Detta ljud hördes från söder, från Jabal Abu Dher. Jag blev förskräckt och kallsvettig. Jag bad en kort bön till gud: snälla gud, jag vill inte förlora min älskade mor och mina småsyskon. De är bra människor. Snälla gud gör att de har klarat sig från fiendernas hemska bomber.
Jag måste hem! Jag tog på mig mina skor och skulle precis öppna ytterdörren innan jag hörde Salma ropa inifrån. "Du får inte gå! Det är alldeles för farligt där ute", sa hon. "Men jag måste gå, jag måste se till att min familj mår bra", svarade jag.
Det jag inte visste den dagen var att denna kvinna skulle bli som en mor för mig. Att det var just Sinagatan 22 A som just blev träffat av dessa fruktansvärda bomber, kom som en chock för mig. Jag hade förlorat allting, min mor, mina syskon och vårt hus som min far byggde med sina bara händer. Jag kommer heller aldrig att glömma då jag såg ambulansmännen gräva upp mina käras lik. Det enda jag tänkte på var: jag ska hämnas för min moders, faders och syskons död. Hur kan de bara ta oskyldiga människors liv? Bara så där och få gå undan utan ett straff? Varför och hur kan det vara så?


Tio år senare.

Salma var den som öppnade sin famn och sitt hem för mig. Jag blev sonen hon inte kunde få och hon blev modern och fadern som jag förlorade i min tidiga ålder. Trots att jag levde ett gott liv kände jag att det var någonting som saknades. Det var en pusselbit som fattades och jag var tvungen att göra något för att släcka glöden som fanns inom mig. Frågan var bara hur? Hatet och längtan efter den ljuva hämnden blev större och större för varje dag som gick.
Jag kunde inte berätta för Salma vad jag tänkte göra. Hon skulle aldrig acceptera det. Hon skulle förmodligen få en hjärtinfarkt eller något liknande. Det hon inte förstod var att det var ett måste för mig att utföra detta. Jag var skräckslagen. Är det här verkligen jag? Jag är nära det jag i hela mitt liv har strävat efter. Jag var inte säker på om det här var den rätta vägen, men jag hade inget val. De gav mig inget alternativ.
Han berättade för mig om hur det skulle gå till och försäkrade mig om att allting kommer att gå som planerat, men det var inte det jag var orolig för. Det som bekymrade mig var hur skulle jag kunna lämna Salma bakom mig. Kvinnan som offrade sitt liv för mig. Hon uppfostrade mig och gav mig det finaste en människa kan ge till en annan: kärlek. Hon var omtänksam och lät mig aldrig gå hemifrån innan jag hade ätit frukost.
En man håller alltid sitt ord, tänkte jag för mig själv och det var det jag precis skulle fullborda. Jag gick två steg framåt och jag visste att det tredje steget skulle vara avgörande. Jag var redo. Jag blundade och bad en kort bön innan jag tryckte på knappen.

Jag stod med stängda ögon och kände att ingenting hade hänt. Jag tryckte igen och igen. Jag öppnade försiktigt mina ögon och såg att inget hade förändrats och att jag fortfarande stod vid busshållplatsen. Framför mig stod det en 12-årig pojke med sin mamma. Han hade ryggsäck på sig och väntade på bussen. Han var nog på väg till skolan. Det var då jag insåg en mycket viktig sak...Han blev tyst en kort stund, tittade ner på golvet och sedan upp. Hans ögon var fyllda med tårar. Inget ljud hördes i studion förutom hans häftiga andetag.
Vad var det du insåg? frågade programledaren.
Det var då jag insåg att leva och växa upp med hat och längtan efter hämnd gjorde mig blind. Det gjorde mig till en annan person som var självisk och inte tänkte på andra som den där oskyldiga 12-åriga pojken och hans mor. Att jag skulle begå självmord och spränga ett fåtal oskyldiga människor skulle inte ge mina kära tillbaka till mig. Det var bara att acceptera att det var ödet.

Tomheten inom mig kommer aldrig att fyllas. Det kommer alltid vara något som fattas men jag har lärt mig att leva med det nu. För att inte plågas längre flyttade jag och Salma till detta härliga land. Jag flydde inte, sa han med djup röst men jag var tvungen att byta miljö för att kunna gå vidare och läka mina sår.
Palestina, mitt älskade hemland, kommer att befrias och mitt folk kommer att sluta lida mycket snart. Det vet jag därför att även om många dör, fängslas eller utvandrar vet jag att det gör oss starkare och villiga att göra något åt detta elände mer än någonsin, avslutade han.
Tack för att du har valt att dela med dig av din historia Ibrahim Ghanem. Ibrahims bok, berättelsen om stenkastarens tragiska liv, finns nu att köpa på nätet, sa programledaren Philip Hamilton.

Tipsa en vän     Skriv ut



Tusenlappen

Fann 25 artiklar.

Rubrik   Författare   Publicerad

"Vasaskolans elever är det bästa som finns"   Norén   2010-10-21
Pojkens hjärta är en dans värd   Ålander   2010-10-21
Allt suger, säger du   Lindén   2010-10-21
Don Quijote   Fernqvist   2010-10-21
Vasaskolan då och nu     2010-10-21
Bättre spy än illa fäkta     2010-10-21
"Det viktigaste är fantasin"     2010-10-21
Anställd     2010-10-21
Yrket som går upp och ner   Ålander   2010-10-12
En stulen barndom (Novell 3)     2010-10-12
Pyromanen (Novell 4)     2010-10-12
Som den lättaste fjäder (Novell 5)      2010-10-12
Mitt nya hem (Novell 6))     2010-10-12
Fredens ängel (Novell 7)     2010-10-12
Grace (Novell 8)     2010-10-12
Under ytan (Novell 9)     2010-10-12
Drakar och påskägg (Novell 10)     2010-10-12
Det som inte dödar dig, gör dig stark (Novell 11)     2010-10-12
Har skräcklitteraturen mist sin skönhet?   Carvallo   2010-10-12
Ett, två, tre (Novell 2)     2010-10-10
Älskling, Globen är borglig ikväll (1)     2010-10-10
Har skräcken mist sin skönhet     2010-10-10
BATMAN     2010-10-01
Hon som gör revolution     2010-10-01

« Föregående sida  Nästa sida »
Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen

Skicka insändare

DET HÄNDE IDAG

Söndag 12/7
Alexander Hamilton dör (12.07.1804)

Vasaskolans webbsida


GH


VA


Vasa Akademis hemsida

Vasa Akademis hemsida
Gevaliensis
Ansvarig utgivare:   Arne Övrelid
Webmaster:   Arne Övrelid
Redaktion:   Albin, Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa