Bonden kan gå två steg första gången, sedan ett. Det är viktigt att inte vara för defensiv, utan att man får ut pjäserna på brädet. Det är viktigt att se till att kungen inte blir låst bakom sina egna bönder och riskerar att bli "platt matt".
. Hans Berggren, min far, började spela i mycket unga år. I början av 1970-talet gick han på mellanstadiet och det var en av hans kompisar som lärde honom spelet. Det första han föll för var att han tyckte att det var roligt, helt enkelt.
- Man skulle kanske kunna säga att schack var dåtidens datorspel, säger Hans med ett leende.
Vi sitter på ett kafémed ett schackbräde fullt av pjäser mellan oss. Det är ganska folktomt och ljudnivån är låg, vilket är bekvämt när man ska spela schack. Två halvfulla kaffekoppar står bortglömda vid sidan av brädet.
Hans berättar att han började spela schack i en schackklubb i Sundsvall, där han bodde som barn. Klubben hette SK-rokaden-Sundsvall och Hans brukade gå dit en gång i veckan. Han deltog aktivt i olika tävlingar och även klubbmästerskapet. Första gången han var med i SM var 1976, då han åkte ner med sin pappa. Fram till 1982 spelade Hans i klubb, men när han då flyttade till Uppsala var han tvungen att sluta.
- Jag spelade korrespondensschack i ett år då jag bodde i Uppsala, berättar Hans och slår ut min löpare.
Korrespondensschack går till såatt man skickar drag till varandra via posten. Man spelar mot olika spelare samtidigt och en turnering tar ungefär ett år.
Hans var även medlem i Uppsala Allmänna Schacksällskap, UASS, i ett år. Han var medlem fram till 1984 då han var tvungen att gå ur klubben, i huvudsak på grund av tidsbrist.
- Under 1970 spelade jag många turneringar, berättar Hans entusiastiskt. Jag spelade i Italien, Danmark, Ryssland och Norge. Även fast jag höll på mycket med andra saker parallellt med schacken, som musik, hade jag ändå mycket tid för det. Det var en annorlunda tid då, man hade mer tid till sådana saker.
I
dag spelar Hans oftaschack på Internet. Det är väldigt lättillgängligt och ett parti går att avbryta om det skulle vara nödvändigt. Han tror inte att han skulle ha spelat idag utan tillgång till Internet. Hans säger att han tycker att det är lite synd, eftersom att det är en helt annan upplevelse att spela "på riktigt" än att sitta vid en dator. Att sitta på ett café som det här, öga mot öga, med andra människor runt om oss som fikar och pratar, snö som sakta faller utanför och en låg, men ändå påtaglig, ljudnivå. Det skapar en speciell känsla av stillhet.
För Hans betyder schack väldigt mycket. Det är ett spel, en konst, en vetenskap. Det är roligt att spela, och det är också roligt att se tillbaka på gamla partier där långa kombinationer och vackra drag har genomförts.
- För mig har schack varit en mycket social grej, säger Hans och visar hur jag bäst ska flytta min springare. Jag har lärt känna många människor under turneringar och man har alltid haft mycket att diskutera kring schack.
Hans säger att det finnsett par värdefulla egenskaper som kan vara bra att ha om man vill nå framgång i sitt schackspel. Ett stort tålamod kan vara viktigt, inte bara under långa matcher, utan även därför att man kan lära sig mycket om schack genom att läsa mycket böcker om spelet. Det kan också vara bra att vara en bra psykolog under ett parti schack, då mycket av spelet går ut på att kunna läsa av sin motståndare.
- Det som jag ändå ser som den viktigaste egenskapen när det gäller att bli en bra schackspelare är att man ska ha en bra fantasi, säger Hans eftertänksamt. Man måste kunna visualisera hur spelet kommer att se ut om tio drag, och utifrån det beräkna vad som är bäst att göra i nuläget.
Det här är, som de flesta kanske förstår, mycket svårt. Man måste vara oerhört skarp för att kunna göra det här, och problemet kan bli att man är för skarp.
Bobby Fischer är ett namnsom några kanske känner till. Han var en otrolig schackbegåvning. Han kunde se hur brädet skulle se ut om kanske trettio drag. Han hade en otrolig fantasi och han var dessutom mycket yngre än alla sina motståndare. När han var tretton år vann han ett parti som kom att benämnas som "århundradets parti". Hans problem var att utöver sin schackförmåga var han en socialt inkompetent människa. Han kunde inte bete sig som en schackspelare borde göra. Han satt och snurrade på stolen och väsnades och störde sin motspelare. Många tror att han blev en aning tokig av att vara så bra på bara en enda sak. I dagarna har det även blivit känt att han led av autism.
- Det är ju nackdelen med vad man än håller på med, säger Hans. Blir det för mycket av någonting slutar det ofta med sådant som Bobby Fischer.
Schack är enligt Hansett vackert spel. Det innehåller många estetiska drag av skönhet. Det kan verka simpelt för en nybörjare, två lag som slåss mot varandra. Men det handlar om så mycket mer än vad man först tror. Det är en hel vetenskap. Det här märker jag då jag spelar mot Hans. Allt han gör verkar väldigt vant. När jag själv ska genomföra ett drag tar det alltid mycket längre tid än det gör för Hans. I många fall verkar han inte behöva tänka då han genomför ett drag som för mig framstår som mycket svårt. Det ser mer ut som en mekanisk rörelse.
Det går inte att vinnaom man är nybörjare mot någon som spelat schack i hela sitt liv. Till skillnad från exempelvis poker, då turen har en oerhört stor roll, finns det inga sådana element i schack. Man kan inte vinna på tur i schack.
Det enda man kan göra är att spela så mycket som möjligt och försöka ta lärdom av de som har spelat hela sitt liv, konstaterar jag efter att Hans sätter min kung i schackmatt för tredje gången.
