Under ytan (Novell 9)

- Men gud! Vad har hon på sig?
Cilla hade en förmåga att alltid kritisera människor för deras utseende. Idag var det en stackars tjej som gick förbi vårt bord i skolans matsal.
- Hon borde skaffa glasögon! Liksom, till och med min blinda mormor skulle spy åt synen, fortsatte Cilla och blåste en stor bubbla av sitt tuggummi. Vi andra höll som vanligt med.
- Ah, jag håller med!
- Ah, verkligen!
Vi tog våra matbrickor i händerna och gick ut från matsalen. Som alltid hördes busvisslingar från Jockes bord. Hockeygrabbarna. De var de enda som inte flyttade på sig när vi kom i korridorerna. Om Jocke var kungen, var jag drottningen. Cilla, Madde och hockeygrabbarna var som svansar på oss och alla andra var luft.
På väg ut från matsalen öppnade Cilla sin ständigt gående mun igen:
- Jag hörde att det ska komma skitsnygga killar på Lindas fest på lördag. Vi måste ju dit! sa hon och smackade högljutt med tuggummit.
Jag suckade åt tanken. Alltid dessa fester. De slutar på samma sätt varje gång. Cilla sitter i ett hörn och gråter över pojkvännen, Madde blir sur för att Jocke flirtar med mig och inte med henne och jag letar upp ett ledigt rum tillsammans med någon kille.
- Ja, såklart vi ska dit! Eller hur Emma? tillade Madde.Jag kunde inte säga nej. Man får aldrig vara den som säger nej till någonting, då är man en tönt.
- Visst, svarade jag och log med mitt flitigt använda falska leende.
- Vad fan gör du? Akta mina kläder, jag vill inte ha skabb! fräste Cilla åt Martin när han av misstag gick in i henne i korridoren.
- Förlåt, mumlade Martin med blicken ner i golvet och flydde därifrån.
Korridoren ekade av skratt. Skrattade vi, så skrattade alla. Folk rättade sig efter oss helt enkelt. Alla tjejer önskade att de var jag och alla killar önskade att de vore Jocke.
- Tönt! Skrek Cilla efter honom och mötte min blick. Hon hade den där minen igen. Som om hon ville att jag skulle klappa henne på axeln och säga "bra gjort". Jag gjorde inget av det.

Jag såg den röda bussen försvinna nerför backen. Fan, jag var sen idag igen.
Jag sprang ikapp bussen och bankandet på den fick den att stanna. Dörrarna öppnades och busschauffören gav mig den där tröttsamma blicken.
- Sen idag igen. Har du ingen väckarklocka du?
Gubbjävel mumlade jag tyst för mig själv och skulle gå och sätta mig. Just det, skulle gå och sätta mig. Det fanns inte en enda plats som inte var upptagen. Eller jo, en. Bredvid Martin.
Han tryckte sig tätt intill rutan. Som ett djur i en djurpark som trycker sig mot ett hörn i buren, skräckslagen av alla skrikande barn där ute i den stora, skrämmande världen.
Martin bor längst ner på min gata. När vi var små lekte vi alltid med varandra. Hans föräldrar var som mina föräldrar och tvärtom. Jag har alltid gillat Martin för den han är, men när skolan började och jag började hänga med Cilla och Madde blev det strängt förbjudet att vara vän med Martin. Han var en tönt och den stämpeln har han fått haft under hela sin skolgång och det är mitt fel. Jag har varit ett fegt svin som inte har vågat stå upp för min vän.
Pinsam tystnad. Det fanns så mycket jag ville förklara för Martin, men jag visste inte i vilken ände jag skulle börja. Han tycker antagligen att jag är en idiot och jag förstår honom.
- Förlåt, kläckte jag tillsist ur mig.
Martin vände sig snabbt emot mig och jag mötte hans häpna blick. Det såg ut som om han sett ett spöke.
- Hörde jag fel, eller var det mig du pratade med?
Jag blev nästan chockad. Jag trodde aldrig att han skulle vilja prata med mig igen, men han pratade faktiskt med mig och de gjorde han de resterande 30 minuterna tills vi var framme vid skolan. Vi pratade och skrattade om gamla minnen och det kändes nästan som om vi var 10 år gamla igen, men så fort vi klivit av bussen blev vi påminda om verkligheten.
Framför oss stod Cilla och Madde med varsin cigarett i handen. Jag kunde höra vad de sa genom deras ansiktsuttryck.
- Säg att det jag ser inte är sant? sa Cilla med avsmak.
Jag skyndade mig bort från den dröm jag nyss befann mig i. Vad trodde jag egentligen? Att Cilla och Madde skulle acceptera att jag var kompis med en tönt?
Jag flydde från bussen och Martin. Verkligheten hann ikapp mig. Verkligheten var Cilla och Madde. Utfrågningen började.
- Vad var det här nu då? började Cilla.
- Du vet att det var Martin du pratade med? Alltså, tönten Martin, fyllde Madde i.
- Nej, jag pratade inte alls med honom. Det var han som pratade med mig, försvarade jag mig.
- Men gud, vad ville han dig egentligen? fortsatte utpressningen.
- Ingen aning. Han satte sig bredvid mig på bussen och började snacka om när vi var små.
- Men shit, tror han på allvar att ni skulle kunna vara kompisar eller? Han är ju den som ingen ser och du är ju liksom motsatsen. Vad gjorde du när han började snacka med dig då? Du pratade väl inte med honom hoppas jag?
Jag hade en klump i halsen. Om de tycker om mig för den jag är, så borde jag ju få vara kompis med vilken jag vill, eller?
- Jag började prata med honom. Han är faktiskt riktigt schysst!
Deras blickar sa allt. Det var som om jag sagt att Cillas jeans inte alls satt snyggt över hennes rumpa och som om jag hade sagt att Madde borde satsa på någon annan hårfärg.
- Men vad fan tror ni att jag gjorde? Jag satte i hörlurarna till ipoden och kollade ut genom fönstret. Han är så jävla skum.
- Jag tänkte väl, sa de i munnen på varandra.
Vi var tillbaka till vardagen där vi var de som var störst, bäst och vackrast.

- Tjena snyggingar! hojtade Jocke och grabbarna och satte sig vid vårt bord i skolans matsal.
De hann knappt ställa ner matbrickorna förrän vi fick besök.
- Är det ledigt här?
Jag ville sjunka genom jorden. Det var Martin som frågade.
- Den frågan var nog till dig, Emma. sa Cilla med ett brett leende på läpparna.
Jag ryckte på axlarna åt Martins fråga och fortsatte att tugga maten med blicken ner i brickan.
Han gick därifrån utan att säga ett ord. Jag skämdes så fruktansvärt mycket för att jag aldrig vågar vara den jag egentligen är.
- Vad var det där om? Snackar du med den där tönten? sa Jocke och fnyste åt Martin.
- Nej, det gör jag inte, svarade jag och petade med gaffeln i maten.
- Vad var det om då? upprepade Jocke, nu smått irriterad.
Jag förstod inte vad jag höll på med. Mitt livs största misstag var att förlora Martin som vän och nu låter jag det hända igen. Jag är så fruktansvärt trött på att vara någon som jag egentligen inte är. Varje dag har jag burit en mask som jag har hatar att ta på mig och det enda jag vill göra är att slita av mig den. Masken kliar och irriterar och får mig att inse att jag inte borde bära den, för jag är en mycket bättre människa utan den.
Jag reste mig upp från stolen.
- Emma, vad håller du på med? frågade Jocke.
- Sätt dig ner, Emma! fortsatte Cilla.
Hela matsalen tystnade. Allas blickar var riktade mot mig, men jag väntade att en speciell persons blick skulle möta min. Nu tittade han upp. Våra blickar möttes. Det var då jag bestämde mig. Jag tog min bricka och gick över till bordet där han satt, min vän Martin.
- Vill du följa med på festen på lördag?