Årgång 12
Tisdagen den 16 juli 2019 - klockan 04:06
« Föreg. Nästa »


Anställd


Anonym 2010-10-21

Så låg jag där på en madrass och skrattade åt mitt liv.
Väckarklockan hade ringt för första gången sedan gymnasietiden. Trött och lite full klev jag upp, drog isär gardinerna och såg ut genom det oputsade fönstret, ständigt fnissande.
Havsutsikten - som jag och min inneboende vän Pål betalade 500 spänn i månaden extra för – bjöd på den vanliga scenen: cirklande fiskmåsar över övergivna fiskebåtar. Det blåste och regelbundna vågor slog lätt mot vitflagnade skrov. Kajens harmoni berörde mig aldrig särskilt. Det var svårt att förstå hur Pål kunde tycka att möjligheten att från sin säng betrakta några sketna måsar och ett par vrak var värd 500. Men han stämplade, och hade därmed vetorätt över vår gemensamma ekonomi. Med mitt socialbidrag på 2 650 kronor var jag hela tiden beroende av honom. Eller ja, egentligen var vi ju beroende av varandra. Vi levde i symbios, sammanhållna endast av vår delade livssyn; att man ska slappa sig genom livet.
Och jag som skulle jobba idag. Jag skrattade för det tycktes mig ogreppbart och komiskt.
Pissnödig som bara den klev jag in på den kaklade toaletten och tömde blåsan på gårdagens drycker. Jag vred på huvudet och drack lite vatten direkt från kranen. Började nyktra till. Klädde hastigt på mig och gick ner till McDonald’s på hörnet och köpte en cheeseburgare för de mynt jag hittat i fickan. På gatan mötte jag alla arbetare. ”Nio-till-fem:arna”. Jag var ju en av dem nu. Jag hade erkänt mig lurad av den romantiserade bild jag haft av ett bidragstagande softar-liv. Men jag var på väg mot hedern, mot någon sorts värdighet. Det här var en rening. Och det kunde inte ens Pål klandra mig för. För jag mindes hur jag hade krökat bort mitt förra jobb. Det var två år sedan men bilden av mig själv, skamset gående ut genom porten med chefen skrikande efter mig, framstod klarare än någonsin. Där finns ingen värdighet. Inte heller bland pizzakartonger och obetalda räkningar i en sunkig knarkarkvart finns värdighet. Men jag hade hämtat mig.
Jag skulle ju skärpa mig.
Havsvindarna blåste in från väster och med dem kom ångesten. Det småflickiga fnisset försvann i takt med att jag närmade mig arbetsplatsen. Jag fällde upp luvan på min jacka och frös. Det här var alltså det jag kämpat för när jag börjat söka jobb. Kyliga måndagsmorgnar, bakfylla i en nyvaken stad, underbetalt skitjobb. De senaste månaderna hade jag varit den lokala arbetsförmedlingens främste besökare. Och vad nu? Jag hade funnit vardagen, såsom jag tidigare på säkert avstånd betraktat och föraktat den. Jag köpte ett paket cigg på vägen och fnittret som tidigare liksom växt inom mig var borta. Allvaret var inte avlägset längre.
Porten var massiv. Den skrämde mig. Hela huset skrämde mig för det var stort, fönstren små och fasaden kal. Jag fimpade en halvrökt cigarett, klev in och kände mig slukad.
I den vingliga skyskrapans innandöme fanns en hög trappuppgång och jag mindes att jag blivit anvisad att uppsöka min handledare på plan tre, rum 302. Det var rusningstrafik i den branta trappan och jag blev omsprungen av kontorister med portföljer. Jag kände att jag började bli varm under jackan men nådde till slut plan tre, rum 302. Precis som anvisat. Jag hade blivit en lydig anställd. Anvisad och lydig. ”Personalansvarig”, läste jag på dörren, under det: ”G. Svensson”. Knack, knack och en mansröst sa ”välkommen in”.
Det var inget fel på Svensson. Trevlig, lättsam kille. Han visade runt mig i min nya kontorsavdelning. Hälsade glatt på de anställda och presenterade mig som ”vår nya medarbetare”. Det hade gjorts i ordning ett skrivbord åt mig, komplett med dator, pärmar, häftapparat och en massa nya orangea pennor. Svensson lämnade mig för jag behärskade redan kontoristens ädla konst. Så jag ringde, bokförde, kontrollerade och sorterade.
Omkring mig misshandlade tomögda anställda vita tangenter.
De första timmarna flög min blick mellan dataskärmen och klockan. Jag pendlade mellan medvetande och det automatiska, robotliknande arbetssättet. Allt var bara långtråkigt. Inget mer. Ibland stämde inte uppgifterna. Då ringde man den berörda personen – någon högre upp på karriärstegen, med eget kontor och kanske en titel – som med en opersonlig röst bekräftade att ett misstag skett och att man skulle ändra den felaktiga uppgiften. Det hände en gång att jag försökte hålla mig från att kika på den alltför långsamma klockvisaren, men jag klarade bara tio och en halv minut. Den kliniskt rena och vita miljön gav mig klaustrofobiska känsloinfall. Alla andra var så oberörda. Tristessen var mig överväldigande på ett sätt som bara det hopplösa kan vara.
Jag överraskade mig själv och höll ut de där timmarna till lunchrasten.
De anställda hade med sig matlådor som deras sambor lagat kvällen innan. Jag hade ett paket cigaretter och behövde frisk luft. Jag ville uppåt och ut. Som dragen av en mystisk kraft flög jag uppför trappan och upp till högsta våningens ödsliga korridorer och där, längst bort, fanns en balkongutgång. Jag sprang som en fånge, frisläppt efter år av fångenskap. Den rangliga dörren gnisslade och knakade men gick enkelt upp. Luft, luft, luft.
Jag han inte ens tända ciggen innan jag upptäckte brandstegen som ledde upp till taket. Utan att tveka klättrade jag upp och satte mig på tegelplattorna. Här fanns allt jag saknat i kontoret. Himlen hade blivit ljusare, vinden hade avtagit och därnere tappade träden sina löv på människorna. Här fanns världen och harmonin. Den tunna cigarettröken seglade iväg och upplöstes. Jag tittade mot havet och såg fåglar och den gamla trålaren bland bränningarna.
Jag tänkte på Pål. Hur han föredragit att dricka tequila framför att gå upp klockan fyra och baka bakverk. Hur han skitit i allt och gjort vad han kände var rätt. Visst; han sov i en fallfärdig säng och hade knappt råd med en hamburgare efter att han betalat hyran. Men han kunde titta på hur måsarna seglade omkring i diset över kajen varje morgon, hur länge han än ville. Och han begärde inget mer. Han hade nått sitt eget nirvana.
Här satt jag och betraktade mitt eget universum. Allt var så rent och klart. Lunchrasten var redan slut men jag satt kvar i den lätta blåsten.

Tipsa en vän     Skriv ut



Tusenlappen

Fann 25 artiklar.

Rubrik   Författare   Publicerad

"Vasaskolans elever är det bästa som finns"   Norén   2010-10-21
Pojkens hjärta är en dans värd   Ålander   2010-10-21
Allt suger, säger du   Lindén   2010-10-21
Don Quijote   Fernqvist   2010-10-21
Vasaskolan då och nu     2010-10-21
Bättre spy än illa fäkta     2010-10-21
"Det viktigaste är fantasin"     2010-10-21
Anställd     2010-10-21
Yrket som går upp och ner   Ålander   2010-10-12
En stulen barndom (Novell 3)     2010-10-12
Pyromanen (Novell 4)     2010-10-12
Som den lättaste fjäder (Novell 5)      2010-10-12
Mitt nya hem (Novell 6))     2010-10-12
Fredens ängel (Novell 7)     2010-10-12
Grace (Novell 8)     2010-10-12
Under ytan (Novell 9)     2010-10-12
Drakar och påskägg (Novell 10)     2010-10-12
Det som inte dödar dig, gör dig stark (Novell 11)     2010-10-12
Har skräcklitteraturen mist sin skönhet?   Carvallo   2010-10-12
Ett, två, tre (Novell 2)     2010-10-10
Älskling, Globen är borglig ikväll (1)     2010-10-10
Har skräcken mist sin skönhet     2010-10-10
BATMAN     2010-10-01
Hon som gör revolution     2010-10-01

« Föregående sida  Nästa sida »
Sök Sökhjälp
Publicerade
Arkiv

Tipsa redaktionen

Skicka insändare

DET HÄNDE IDAG

Torsdag 18/7
Norges födelsedag? (18.07.872)

Vasaskolans webbsida


GH


VA

Gevaliensis
Ansvarig utgivare:   Arne Övrelid
Webmaster:   Arne Övrelid
Redaktion:   Albin, Johan , Lukas, Elina, Emma, Elin, Olle, Tove, Patrik, Daniel, Petter, Julia, Clara, Tilde, Lisa